coolqh

Alla inlägg under mars 2014

Av Anna Eriksson - 16 mars 2014 13:09

Är det etiskt försvarbart att föda upp hästar?
Det är en fråga som ligger och skaver i mitt bakhuvud hela tiden. Jag skulle så gärna vilja svara ja på den frågan, av den enda anledningen att jag älskar avel och uppfödning, det är min passion.
Men jag kan inte vara ärlig och svara rakt av ja. Jag är kluven och jag inser att kluvenheten faktiskt ligger i att jag vill föda upp hästar, för min egen skull.
Men om vi sätter hästen i centrum, vad är svaret då?

Det är jobbigt att tänka på detta. Om jag ser till min egen resa inom avel och uppfödning så har den varit lång och extremt krokig, fylld av blod, svett och tårar (bokstavligt talat).
Jag har kämpat i åratal med det lilla jag har åstadkommit och på ett högst egocentriskt sätt skulle jag vilja kämpa vidare och se om jag kan uppnå mina mål.
Under åren har jag utvecklat en tanke som uvecklats till en idé som har utvecklats till en planering som jag med väldigt små medel, väldigt små steg i taget börjat sätta i praktik. Det ni som utomstående ser är möjligtvis avkommorna, men inte åren och arbetet och pengarna som föregått varenda en av de avkommor som fysiskt manifesterar sig på marken.

Jag ska försöka förklara.

Jag har varit intresserad av avel i många många år. Efter att min underbara arabhingst Skippen dog i en krock med en bil på E20 mellan Norrköping och Söderköping och jag hade kommit över den första impulsen att aldrig titta på en häst någonsin igen köpte jag min första ”amerikanare”. En ettårig painthingst som jag hittade hos underbara Ola Björkqvist på Gotland. Mitt första sto inköpt enbart för avel var ett underbart fullblodssto med en söt paintunge vid sidan. Jag lånade pengarna att köpa dessa två, och i köpet fick jag med en betäckning med en quarterhingst. På den tiden visste jag inte alls vad jag höll på med, utan såg bara fullblodssto = går att betäcka med lite vad som helst och få renrasigt och det är ju bra. Mycket mer tanke än så fanns det väl inte riktigt bakom det hela om jag ska vara ärlig. Dock har jag alltid varit intresserad av rasavel och inte korsningsavel och där kanske min önskan att ändå jobba för en ras lyser igenom. Inte ens i början handlade det för mig om att bara producera fram föl, utan jag ville verkligen få fram avkommor med ett syfte mer än bara att säljas. Jag hade bara inte så mycket kunskap om hur mycket arbete och kunskap det krävdes, men man måste börja någonstans!
Mitt fina fullblodssto kastade sitt foster och det var min första erfarenhet av uppfödning. Jag var förtvivlad, otröstlig. Det var fruktansvärt!
Jag körde ner henne till samma hingst igen, betalade dyra pengar och släppte henne där hela sommaren på bete med hingsten.
Hon tog sig aldrig. Det kostade mig mycket pengar, utan resultat – mina erfarenheter av uppfödning fortsatte således i samma spår.  
Jag fick ett erbjudande om att ta hem hingsten, jag skulle ”få” honom. OJ, vilket erbjudande! Till lilla mig, jag kunde inte tro det. En egen hingst som jag kunde använda i avel, dessutom men meriterad importerad renrasig quarterhingst. Jag såg inte de röda lamporna som blinkade, jag skulle inte få stå som ägare på pappret, inte stå på livförsäkringen, var tvungen att betala en summa för betäckningar osv. Jag hade huvudet i det blå.
Jag åkte för att hämta hem mitt icke dräktiga sto och ”min” nya hingst. Naturligtvis fick jag betala fullpris för hela sommaren hon hade stått där, men det är ju så det fungerar.
Jag hämtade upp två hästar i uruselt skick. Tunna, hemska i fötterna, ledsna ögon.
Men jag sa ingenting.
Väl hemma fortsatte de att gå ihop men det blev inget föl. Vintern efter fick hingsten en hjärnblödning och dog, lagom till att jag hade fodrat upp honom och skämt bort honom som den kung han var. Återigen var jag otröstlig, och utblottad.

Men jag kämpade på och till slut fick jag mitt fullblodssto dräktig med min egen 3 eller 4-åriga painthingst. Idag hade jag aldrig i livet betäckt med honom, dels för att jag nu vet hur dålig hållbarhet han hade och dels för att jag nu har helt andra krav och kunskaper men då var jag bara glad, äntligen hade jag fått mitt sto dräktigt. Men jag skulle aldrig själv få njuta av min första paintuppfödning då jag sålde henne dräktig. Igen gjorde jag ett stort misstag…. Både mamma häst och sedemera hennes blivande dotter hamnade helt fel och blev gravt misskötta.

Detta grämer jag mig över än idag.
Men då hade jag en fin tröst. Jag hade köpt ett quarter stoföl, dotter till ”min” hingst som jag hade älskat så mycket. Hon var fantastisk, gyllene buckskin, tuff och självsäker och helt underbar. Hon har ingen del i denna historia mer än att det är ytterligare en häst jag senare motvilligt sålde när jag slutligen hade bildat mig en uppfattning om vad det var jag ville föda upp.
Under denna tid var jag ganska förvirrad. Jag ville så gärna föda upp men hade inte råd att köpa ston. Istället tog jag hand om flera hingstar i perioder.. Detta lärde mig dock en hel del om samarbeten och varför man ska hålla sig ifrån det allt som oftast, om det låter för bra är det oftast det. Däremot är jag glad att ha haft dessa hingstar i mitt liv, för de lärde mig också väldigt mycket.

Min dröm och önskan att få föda upp blev bara starkare och starkare, så till slut gjorde jag något dumt och förhastat. Jag tog pengar som var avsedda att bygga till min nya lilla gård och köpte ston till vad jag i efterhand förstod rejält överpris. Sedan försvarade jag det beslutet med näbbar och klor, samtidigt som jag bodde i ett ruckel utan toalett, utan dusch, med värme i ett par utvalda rum och ett läckande tak. Där bodde jag under en av de värsta snövintrarna i mannaminne, 25 mil från min familj, ensam med fem hästar att ta hand om (och två hundar och ett gäng katter), samtidigt som jag slet ut mig i ett annat stall utan lön.
(Jag har aldrig påstått att jag är särskilt smart.)
Jag hade aldrig klarat mig ur den soppan utan mina föräldrar. Av någon outgrundlig anledning har dom alltid stöttat mig i mina galna beslut, trots att pappa alltid sa ”Sälj dom där jävla hästarna” som något slags mantra.

I alla fall, jag sålde rucklet, hade ju inte råd att göra det beboligt nu men jag tyckte det var okej när jag tittade på mina hästar i hagen. Två av dom var dräktiga och skulle snart föla! Jag glömmer aldrig den våren, jag var helt uppfylld av känslan. Jag fick hjälp med att vaka av min goda vän Veronica och det är jag förevigt tacksam för. Jag hade inte ljus i stallet utan hängde upp en sladdlampa och ställde klockan med en timmes mellanrum nätterna igenom.
Två friska fina föl fick jag som belöning! Dessa såldes sedermera, den ena som föl och den andra som ett eller tvååring. Den första fick ett kanonhem, inte den andra och han finns nu inte mer. Ytterligare en sak jag grämer mig över till den dag jag dör.
Jag betäckte om det ena stoet och sålde det andra enligt en annan vansinnig överenskommelse jag hade trasslat in mig i. Denna betäckning resulterade i kastade tvillingar som inte hade upptäckts på ultraljud. Två delikata palominoston. Mer tårar.

Under denna tid satt jag konstant vid datorn, nätterna igenom. Jag kollade på alla de stora tävlingarna i USA, satt med ett anteckningsblock brevid mig och skrev upp varenda häst jag såg som jag gillade, kollade upp stamtavlorna och kollade upp vilka mönster jag kunde hitta. Till exempel vilka linjer/hästar som verkade passa extra bra med varandra och vilka typer av hästar de gav osv. Det var inget litet jobb jag gjorde och det tar egentligen aldrig slut om man vill följa med i utveckligen. Men jag hade börjat inse en sak. Om jag skulle utsätta mig för all denna hjärtesorg, alla risker, både ekonomiska och känslosamma, och hålla på med något som kostade mig så ofantligt mycket tid och pengar så kunde jag lika gärna försöka se till att resultatet blev så bra det någonsin var möjligt. Som en liten parentes blev flera av de hästar jag hade skrivit högst upp på mina listor senare världskända som tävlingshästar eller fadershingstar och modersston.

Så lite öga vill jag tro att jag tränade upp iallfall.

Jag vet att de flesta uppfödare anser, eller vill anse, eller intalar sig själva att deras avkommor är resultatet av noga planering och av högsta möjliga kvalitét men hade det varit sant hade det inte funnits så många dåliga hästar i världen. Och med dåliga menar jag exteriört, genetiskt, hållbarhetsmässigt och sådana saker, inte dåliga som individer. Dessa hästar kommer alltid att dyka upp, även i minutiöst uträknade avelsprogram men i dessa är lägstastandarden och medelstandarden på en helt annan nivå, vilket –om alla avelsprogram var sådana- skulle sänka ”dålighetsprocenten” och höja medelkvalitén dramatiskt överlag och så ser det inte ut idag.
Det är bara att ta sig en titt på Hästnet och liknande sajter.

Iallfall, jag insåg naturligtvis att det inte räcker med att lära sig saker. Man måste kunna investera i rätt material också och det kostar pengar. Pengar är något jag aldrig haft mycket av tyvärr. Så jag fortsatte ta steg efter steg på den långa krokiga vägen men ändrade inriktning.
I samband med en flytt kunde jag investera i ett dräktigt avelssto som jag tyckte höll bra kvalitét av flera anlendingar men främst på grund av hennes avkommor, och hon passade in i mitt ”program” och den typ av ston jag vill använda mig av. Jag köpte även hennes ettåriga son som hingstprospekt.
Jag fick av en slump även låna ett fantastiskt sto som nu, många år senare, fortfarande står i mitt stall.
Båda av dessa ston har sedan visat sig vara enorma ekonomiska påfrestningar för mig av andra anledningar, den ena med en envis bakterieinfektion efter ett svårt felläge och den andra som visade sig vara PSSM positiv men när hon kom till mig fanns det inte ens något test för detta och ingen direkt anledning att misstänka att hon hade det.

Efter flytten förändrades vibbarna och jag fick mitt lilla cuttingsto, hon som kastade palominotvillingarna, dräktig och resultatet blev –voila- ett palominosto med enorm utstrålning!
Mitt vackra importsto fick tidigt på året en kaxig rödhårig dotter och lånestoet som varit hela sommaren innan på betäckning släppte senare på sommaren ur sig en sprakande painthingst.
För första gången kände jag mig lite lyckad! Jag var mer än nöjd över årskullen och glad att mina val hade slått så väl ut.
Alla dessa avkommor såldes, palominon som fölunge till ett, vad jag tror bra hem men hon avlivades som tvååring på grund av kvarka. Igen, en anledning att må dåligt och ligga sömnlös på nätterna.
Painthingsten såldes också, för första gången skrek min magkänsla NEJ NEJ men hjärnan sa att det inte fanns någon anledning att känna så. Det fanns det. En fruktansvärt jobbig period följde som jag aldrig aldrig aldrig vill gå igenom igen. Sömnlösa nätter är bara förnamnet.
Det drog ut på tiden men jag fick hem honom och till slut kunde vi köpa loss honom. Vilken otrolig lättnad….. vid det lagen brydde jag mig inte om något annat än att hitta ett perfekt hem till honom och det gjorde jag. Han flyttade till Norge och hans ägare blev en mycket nära vän! Inga fler sömnlösa nätter (förutom när han blev dödssjuk men det är en annan historia och det gick bra!)
Min rödluva hade jag tänkt behålla, vi hade en rolig tävlingssäsong ihop men som uppfödare måste man någonstans ta det jobbiga beslutet och välja om man ska föda upp eller behålla. Iallfall om man som jag inte är gjord av pengar. Så jag fick sälja, mycket motvilligt vilket jag tror köparen kan vittna om men det lönar sig att vara extra petig för hon har fått det bästa tänkbara hem som finns och tävlas mycket framgångsrikt. Som uppfödare är det guld värt, men framför allt är det obeskrivligt skönt att få ha en lugn mage när man tänker på sina uppfödningar hos sina ägare. Jag sover verkligen gott när jag tänker på henne.

Jag kastrerade och sålde mitt hingstämne. Det hade aldrig hänt några år tidigare. Han hade stammen, meriter redan som föl och var snygg, svartbrun med fantastisk utstrålning. Men nu hade jag börjat kunna titta på hästarna med kritiska ögon, och verkligen utvärdera dom mer opartiskt. Det tog mycket arbete att komma dit kan jag säga. Men slutsatsen blev att han troligtvis inte skulle bli den avelshingst jag ville ha, och om jag hade behållit honom och gjort allt det arbete som skulle krävas för en blivande avelshingst –dvs träning, tävling och meriter, så hade jag gjort det enbart för att det var roligt. Och det hade jag helt enkelt inte råd med. Så jag kastrerade honom och sålde honom som blivande tävlingshäst. Han har också stannat hos sin ägare som älskar honom enormt mycket, jag sover lugnt.

Ett av mina ston fick jag syn på under en clinic där jag var med mitt lille hingsprospekt blivande valack. Här ville magkänslan blanda sig i igen trots en del utomstående varnande röster och jag är otroligt tacksam och glad att jag lyssnade! För att göra en lång historia kort så utvecklades en vänskap med hennes ägare, och efter en lång resa med veterinärer och skador jag inte behöver gå in på fick jag låna henne. Jag hade inte råd att betäcka henne under flera år, jag hade ju egna hingstar men ingen jag tyckte passade henne eller ville betäcka med, så hon gick mest här och var vacker. Och en dag jag aldrig glömmer fick jag henne. Jag FICK henne! Det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv även om det kanske inte märktes, men det är svårt att ta emot ibland när man är van vid att bli utnyttjad och i många fall lurad och inte van vid att någon är genuint välmenande utan baktanke. Men det fanns en anledning till att detta sto kom till mig och när jag väl kunde betäcka henne några år senare gjorde hon mig inte besviken.

Under denna period hade jag också ett painthingstämne som jag hade köpt som åring. Jag gillade verkligen honom och hade stora förhoppningar för honom. Med honom tog jag en chans, jag betäckte två ston med honom, oprövad. Men jag tyckte att jag hade tillräckligt med kött på benen för att testa och ett av stona lånades in specifikt för att jag trodde på den kombinationen. Jag hade lånat ett annat sto tidigare i samma syfte men det visade sig att hon hade cystor i livmodern och veterinärer trodde chanserna att få henne dräktig var obefintliga så efter en säsong av att slänga mer pengar i sjön utan resultat fick jag hitta ett annat sto. Hon var mindre meriterad men helt fantastisk. Hon blev dräktig direkt men sedan jättesjuk under hela vintern, mer kostnader, ångest och oro. Hon fölade tidigt, ett otroligt vackert näpet stoföl. Jag skulle vilja skriva att hon var frisk men det var hon inte, hon var född med en extremt ovanlig inre missbildning som heter luftsäckstympani. Suck! En ny stressande och kostsam resa tog sin början, jag har skrivit om den innan så går inte in mer på den men i slutänden blev allt bra. Fölet och felet blev lagat och jag sålde henne. Hon såldes sedan vidare men jag har kontakt med ägaren och hon har det bra. Jag hoppas att hon får komma ut på tävlingsbanan lite mer framöver för det är verkligen en häst med potential! Men vad viktigare är, jag kan sova gott på natten.

Men jag var tvungen att ta ett jobbigt beslut igen. Jag älskade det här stoet, men kände inte att hon passade in i mitt avelsprogram. Det hade varit för mycket problem och jag försökte verkligen hårt att höja kvalitén på alla plan i mitt avelsprogram. Så jag hittade ett nytt hem till henne, men det var riktigt jobbigt. Vad de flesta inte förstå är att stona blir mina familjemedlemmar och jag kan inte bara göra mig av med dom hur som helst när dom inte längre ”passar in”. Så jag gjorde mitt bästa för att hjälpa till med det, och ändå blev det fel. Men som tur är fick jag chansen att hjälpa till igen senare och nu har hon ett fantasiskt hem. Och jag sover gott.

Det andra stoet fick också en kanonfin avkomma. Bland de snyggaste jag har fött upp. När den skulle åka var magen återigen i uppror men omständigheterna tvingade mig att genomföra det. Magen hade återigen rätt. Hon dog senare i en mystisk hagolycka som jag fick höra om från tredje part. Sömnlösa nätter.

Jag försöker alltid lära mig något av allt som händer och dessa upplevelser lärde mig en hel del om vikten av att vara selektiv vad gäller spekulanter och hästköpare, samt att alltid lyssna på magkänslan som alltid varit väldigt stark och högljudd hos mig. Sedan jag började applicera desa enkla regler har det sett mycket bättre ut, peppar peppar!

Plötsligt fick jag chansen att ta hem en av de bäst stammade hingstarna i Europa. Dessutom väldigt meriterad och redan bevisad i avelsboxen. En hingst jag tittat på tidigare men aldrig haft råd att betäcka med. Han ansågs vara lite ”ute” i Sverige men jag vet vad jag vet, och jag vet att han håller hög kvalitét och har en stamtavla som aldrig blir omodern ens i USA. Jag var väldigt försiktig innan jag vågade gå in i det samarbetet. Minns väl, inga andra samarbeten har direkt fallit väl ut för mig och särskilt inte när det gäller hingstar. Och jag har ju haft några….
Men dels handlade det om ett annat förhållande, enbart affärsmässigt och det går inte att komma ifrån att ingen hingst som någonsin varit aktuell tidigare av de jag har haft eller faktiskt sedermera tackat nej till har varit i klass med denna. Så enkelt är det. Och han passade in så väl i mitt program, han var perfekt till mina ston både exteriört och stammässigt. Han är en outcross i sig och med mina stons stammar skulle resultatet bli välstammat utan att vara inavlat, något som tyvärr verkar vara alldeles bortglömt när det gäller gångarts/pleasureavel och quarter. Det är viktigt för mig.
Jag var fruktansvärt nervös när han skulle komma. Vi har ingen fin anläggning, det finns ett garage fullt med skit som är det första man ser, lera, en trasig lösdrift, inga fina trästaket osv. Och jag ska vara ärlig, de flesta som avlar pleasurehästar på en viss nivå är ganska kapitalstarka. De har superfina anläggningar och allt är tiptop. Så är det inte här och det är något jag är väldigt självmedveten om, även när det kommer till spekulanter. Alla våra pengar går in i hästarna och det blir inte över till något annat.
Men det är en annan sak jag har lärt mig. De som vet vad de håller på med vet vad de ska titta efter också. Och det är inte lera eller skräp i ett uthus.

För att gå vidare på min krokiga väg så underlättade det såklart fantastiskt att ha en bra hingst hemma på gården. Äntligen kunde jag betäcka mitt fina gåvosto och gåvorna fortsatte komma! Hennes avkommor är helt fantastiska och har sålts snabbt till kanonköpare, utomlands. De är så unga ännu men min förhoppning är att de kommer ut och verkligen visar vad de går för.
Mitt lånesto har också fått fantastiska avkommor med honom, men smolket i bägaren är naturligtvis att hon visade sig vara PSSM positiv. En av hennes senare avkommor visade sig vara positiv också och jag var tvungen att göra en enorm ekonomisk förlust på den till förmån för ett bra hem med kunskap om sjukdomen. Men det gjorde ändå att jag kunde sova gott, tyvärr var det inte långvarigt då han plötsligt drabbades av en svår skada i bogen. Jag vet inte hur det kommer sluta för honom, åter igen något som håller mig vaken på nätterna.
För att inte tala om vad hans mamma gör...
Mitt vackra importsto som kostade mig så mycket pengar har inte kunnat producera ett föl sedan det första jag fick. Det är inte hennes fel…. Jag körde henne till en fin dubbelregistrerad hingst jag tyckte passade henne perfekt men det gick aldrig vägen ut. Första året hade jag både henne och lånestoet hos hingsten en säsong, utan resultat. Året efter körde jag dit enbart henne och efter lång tid tog hon sig, bara för att drabbas av ett mycket svårt felläge och ”red bag delivery” på våren där vi nästan förlorade henne. Veterinären slet i fyra timmar för att få ut det döda fölet, en stor och mycket vacker hingstunge som jag kallade för Angel. Mer tårar.
Sedan visade sig att hon dragit på sig resitenta bakterier i livmodern som vi slitit med sedan dess. Detta har kostat mig enorma pengar, tre säsonger hos hingst, två betäckningsavgifter, otaliga behandlingar och fler sömnlösa nätter.  

Jag ska förklara lite närmare varför alla dessa sömnlösa nätter när det gäller mina hästar och särskilt mina uppfödningar.
Hur man föder upp hästar ser ju som bekant olika ut för alla. Mitt sätt har jag kommit fram till, det funkar bäst för mig helt enkelt.
Jag vill inte ha fler ston än att jag har en nära personlig relation med var och en. Jag känner dom utan och innan och de mig. Jag vill ha tid att ge dom, var och en, dagligen.
Detsamma gäller såklart hingsten men även deras föl. Jag gillar att få fölen tidigt på året till skillnad mot många andra och det har två huvudsakliga anledningar.
Dels vill jag vara klar med mina egna betäckningar och gärna släppt ut mina ston och föl dygnet runt när det är dags för eventuella utomstående ston att betjänas. Och dels vill jag ha den första tiden till att bilda en relation med varje avkomma innan de går ut på bete. Detta är helt enkelt mycket lättare när det går på rutin, när man tar ut och in dom flera gånger om dagen vilket man måste göra om dom inte kan gå ute hela dagarna –och det kan dom inte i början under vårvintern eller tidiga våren.
Man lägger på och tar av täcke och grimma, leder dom ut och in från dag ett. Mer än så behövs inte, men det ger en grund som sitter kvar efter betet. Det är stor skillnad på de föl som haft denna tidiga erfarenhet och de som föds under betessäsongen även om mina alltid föds inne under uppsikt i stallet.
Detta behöver inte betyda att fölen står inne för mycket eller blir överhanterade. Det handlar inte om ”imprinting” där man håller på och lyfter och kramar och hanterar det stackars nyfödda fölet under tiden den ska få vara ifred med sin mamma utan bara normal hantering men från dag ett. Min modell är denna och det fungerar bäst för mig. Jag känner således fölen mycket väl när de går ut på bete och kan med lätthet visa dem för spekulanter utan stress under sommaren, för att inte tala om att det underlättar vid verkning/hovvård, veterinärbesök som vaccinering och chipmärkning, ID koll osv osv.
När fölen fått denna första erfarenhet sitter det. På vintern/våren när fölen blir åringar behöver man knappt röra dom, men man kan ta in dom när som helst ensamma i stallet, binda upp och pyssla. Det är en överlägsen metod tycker jag, för att sedan slippa överhantera dom. Jag har också märkt att spekulanterna verkligen uppskattar att man vet så mycket om fölet och dess reaktioner på saker och ting.

Men det betyder också att även om de säljs som föl och åker till sin nya ägare direkt efter avvänjning så känner vi varandra väldigt bra och det i kombination med all tid och energi jag lagt ner innan jag tog beslutet att just det fölet skulle bli till, samt var med vid befruktning, vårdat stoet under dräktigheten och varit med när fölet fötts och tagit sitt första andetag och gett den dess första slurk mjölk, gör att detta är familjemedlemmar. Familjemedlemmar som ska säljas.

Det låter hårt när man säger det så men det är vad man gör.
Jag glömmer inte dessa hästar när de lämnar gården. Jag släpper inte taget om dom mentalt. Jag är så engagerad som köparen låter mig vara och jag oroar mig, gläds, sörjer dessa avkommor till den dag de dör.
Det är också en anledning till att jag aldrig kan bli för ”stor” uppfödare, dvs ha för många ston eller för många avkommor. Jag är inte den typen av uppfödare. Jag är mer som en mamma som alltid kommer att oroa mig för mina barn, hur stora dom än blir.
Kontentan blir att när det är något problem eller om det blir fel så kommer jag att genomlida det också, precis som hästen och/eller deras ägare. Det är anledningen till alla sömnlösa nätter.
Som uppfödare har man ingenting att säga till om när hästen väl är såld, och det är precis som det ska vara. Har man köpt en häst så vill man inte ha någon som lägger sig i vad man gör med den. Men som säljare betyder det att man tar risken att se hästen man bryr sig så mycket om fara illa, lämnas i träning hos någon man vet inte är sjyst, säljas till någon annan man själv inte skulle sålt till osv osv. De flesta uppfödare kan nog släppa detta, särskilt om de föder upp och säljer många hästar. Det är omöjligt att hålla reda på alla. Men jag kan inte det och jag har nära kontakt med alla ägare till mina uppfödningar hittills.

Men frågan är hur länge det går. Det kommer en gräns då det blir för många avkommor och då om inte innan kommer jag att sluta. Jag har aldrig kunnat vara helt affärsmässig när det gäller min uppfödning och det är på grund av att det är mina familjemedlemmar det handlar om.
Jag är livrädd för att hitta en av mina uppfödningar på annons till underpris till exempel. Risken har defintivt minskat sedan jag blev selektiv med spekulanter. Jag sätter sällan ut annonser längre på de sedvanliga sidorna på nätet, förutom på facebook och ibland på någon tidnings sajt.
Det kan säkert hända att jag annonserar på dessa sidor igen men när jag utvärderat de hästköpare jag haft hittills har de flesta/bästa kommit via andra vägar.
Jag har inget emot dessa salusidor i sig och har haft bra resultat där när det gäller en viss typ av hästar men med sämre resultat vad gäller en annan typ.
Numera kommer det mycket färre spekulanter och tittar, men å andra sidan brukar det sluta med att dom köper. De senaste hästarna jag har haft till salu har sålts till den första som kommit och tittat, även om det varit flera som varit intresserade. Det har med förarbetet och engagemanget att göra.


Men jag kan inte sluta läsa annonser på nätet och undra vad som händer med alla dessa billiga hästar till salu. Dumppriser hit och vrakpriser dit, sänkt pris –kom och köp. Dräktig igen, du får den betäckt på köpet, bla bla bla. Folk betäcker sitt salusto, får inte sålt, kanske får sålt om dom dumpar priset och lägger till en betäckning, och om inte så betäckt märren igen när den har fölat och så har man tre hästar man inte får sålt! Föl som ligger ute till salu, sedan ute igen som raggiga åringar till halva fölpriset, ge bud!

Så -dags att knyta ihop säcken och återkomma till det jag skrev i början.
(Har du orkat läsa hit så tack, då är du verkligen intresserad! ;))

Är detta verkligen etiskt försvarbart? Jag måste fundera på -varför gör man det? Varför föder man upp nya hästar som potentiellt kommer leva i 20+ år och då behöva ett hem, mat, vård osv.
För att man har ett så stort ego att man bara bryr sig om sin egen passion för uppfödning utan att tänka på vad som kommer hända med avkommorna. Ett år, fem år, tio år från nu.
Sitter alla som föder upp hästar och oroar sig, har sömnlösa nätter på sömnlösa nätter över hästar de sålt, avkommor de producerat? (Någon har ju bevisligen tagit på sig att sätta alla dessa hästar jag ser på annonserna till världen.) Och om dom gör dom det, Varför fortsätter dom då? Varför fortsätter jag?
Fortsätter jag?

En annan sak är dom som bråkar och slåss med näbbar och klor för att folk ska säga att det är okej att de betäcker en häst med en dominant genetisk sjukdom eller andra bevisade/dokumenterade problem som kan påverka en avkomma. Dessutom i de flesta fall hästar som inte själva presterat eller producerat något som har presterat bra (och då menar jag inte vunnit tre WRAS pleasureklasser i livet, no offence).
Vad ska hända med avkommorna? Är det någon som bryr sig? Hur många ser hela bilden, ser att det finns ett överskott på hästar och kan tänka sig att sluta avla även om andra fortsätter.
Dvs tar smällen för någon annan, i hästarnas namn.

Jag kanske kastar sten i glashus, det är jag medveten om.
Men jag funderar på detta ofta och det är inte självklart att jag fortsätter föda upp.
Jag vågar iallfall ifrågasätta mig själv. Mina ston gick tomma förra året, och då är det bra ston och det står en bra hingst i stallet, och det har varit efterfrågan på avkommorna –något som faktiskt inte är särskilt vanligt i dagens marknad och trots att de faktiskt prissätts högre än de flesta om inte alla hästarna på Hästnet och liknande.
Jag har under de senaste två åren fått flera erbjudanden om att låna ston som verkligen inte tillhör medelskiktet, utan bra, meriterade fina ston som jag helt ärligt inte skulle ha råd att köpa själv. Det är jag mycket tacksam för, men hittills har jag tackat nej om än lite motvilligt ibland ska jag erkänna.
Ändå funderar jag på om det verkligen är rätt.

Jag VILL fortsätta, jag brinner för det, jag har lagt ÅR, BLOD, SVETT och TÅRAR i floder för att komma hit och ändå måste jag fråga mig om jag gör rätt, gör jag Hästarna någon tjänst? Finns det en plats för nya hästar bara för att de inte tillhör gruppen som har svårt att hitta ett hem?
Vad tycker du?

Är det verkligen etiskt försvarbart att fortsätta producera hästar (eller andra djur för den delen), när det är så många som lider och när det inte finns köpare till dom som redan finns?

Även om just de man själv producerar blir sålda.

Och, om man med handen på hjärtat kan erkänna för sig själv att man måste dumpa priserna på sina hästar och/eller hela tiden står med för många hästar som inte blir sålda, måste godta köpare man egentligen innerst inne inte tror är bra, är det etiskt försvarbart att ändå fortsätta? Hur motiverar man sina beslut då?
Eller intalar man sig själv att man gör rätt bara för att man kan göra det?
Hur många erkänner för sig själva att de faktiskt sitter i någon av de ovan beskrivna situationerna?
Vem bryr sig?



Presentation


Copyright på bilder och texter! Fråga först...
www.coolqh.se
www.coolmind.se

Ima Prime Time

Zips Chocolate Chip - Ima Triples Image

 

Cluanna

Kid Clu - A Louisiana Lady

 

Mac Mercy Leauger

Docs Leaguer - Gators Mercedes

 

Hints Sugar Luisa

Undeniably Hint - BS Elaine Sugar Bars

 

Kategorier

Vädret

klart.se

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Skulle du köpa en quarterhäst som inte var ansluten till Incentive Fund?
 Nej aldrig jag vill ha betalt för mina poäng!
 Nej för jag tror det sänker värdet på hästen om jag ska sälja den.
 Ja för jag tävlar ändå inte.
 Ja om det var rätt häst, trots att jag tävlar.
 Ja för jag skulle ändå inte betala in den årliga premien till AQHA.

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok

English

Besöksstatistik

Klockan i USA

Forth Worth, Texas +

Oklahoma City, Oklahoma

 

Klockan i USA

Forth Worth, Texas +

Oklahoma City, Oklahoma

 


Ovido - Quiz & Flashcards