Som alla som har haft - eller rättare sagt kanske, varit engagerade i - en fånghäst så är det ett jädra jobb! och förutom det är det en jäkla stress och press, kännande efter värme och puls, inspekterande av träck för att bedöma färg, konsistens, tecken på förbättring eller försämring av tarmflora,ändlöst forskande på internet om allt som någonsin skrivits om fång osv -ja det som så fint kallas FÅNGEST!

Men jag satt ändå och tackade min lyckliga stjärna. Det kunde varit värre, på många sätt. Såhär såg till exempel mitt liv ut för ca 8 år sedan (shit! är det så länge?)

Då jobbade jag 2 skift på ett lager i Norrköping. Jag hade gett mig den på att köpa en egen gård och hade helt sonika sagt upp min lägenhet i centrala Norrköping för att jag helt enkelt räknade med att det skulle lösa sig med gården, vilket det sedemera gjorde! Men det var några månader (höst och vinter) då jag och Tequila helt enkelt var hemlösa så vi flyttade hem till mina föräldrar som bodde i ett litet samhälle i Finspångs kommun, Hävla. Till dom 5 hästarna hyrde jag ett stall i Konungssund på Vikbolandet.

Såhär såg min dag ut!

Varannan vecka:

04.00 ca -Uppstigning (bara det vet dom som känner mig är fullständigt horribelt i mitt fall!) -sätta sig i bilen och åka de 6,5 milen ut till Konungssund. Fodra och släppa ut hästar. Sedan åka tillbaka mot Norrköping, ca 2 mil till jobbet på Händelö.

06.00-15.00 Jobba, sedan ut till Konungssund igen, 2 mil

16.00 I stallet om Norrköpingstrafiken varit okej. Mocka, fixa foder, insläpp, ta hand om hästarna. Här fick jag helt sonika invänta hygglig kvällsfodringstid, fodrade tidigast vid 19.

19.00 ca - Sätta sig i bilen och åka de 6,5 milen hem til Hävla

20.00 ca - Slänga i sig mat. TV var det inte frågan om. Stupar i säng.

Varannan vecka:

8.00 ca -Uppstigning. Hade kunnat sova lite längre om det inte var för hästarna som ville ha frukost 6,5 mil bort.

9.00 ca - Fodra, utsläpp, mocka, fixa foder, fixa lite med hästarna. Stanna tills det blev dags att ta in hästarna, runt 13.00 denna vecka om jag inte åkte iväg och duschade hos någon i Norrköping och sedan åkte tillbaka ut och tog in hästarna...

14.00 ca - In till Händelö, 2 mil. Duscha på jobbet om jag inte fixat det innan.

15.00-23.30 Jobba, sedan ut till Konungsund igen 2 mil för att nattfodra!

24.00 ca - I bilen, köra 6,5 mil till Hävla.

01.00 ca - Stupar i säng.

När jag läser detta nu är det ju helt sjukt!!! Men det var precis så det var i flera månader. Sedan köpte vi Mellangården och jag flyttade dit, själv. Det var också hårt jobb, helt klart men då hade jag iallfall hästarna hemma! Mina sista hyresgäster på Mellangården Stina och Johan bor fortfarande kvar. Kolla in Stinas blogg, länk finns till höger i listan!

Men jag säger bara en sak. VAD FAN HADE JAG GJORT OM JAG HADE FÅTT EN FÅNGHÄST DÅ???????

Uppdateringen på den biten är iallfall att det känns som att det går framåt. Men det är lite så, ett steg framåt, ett bakåt, ett framåt, ett halvt bakåt, två steg framåt, ett bakåt - så ser det ut ungefär.

Men i det stora hela går det iallfall åt rätt håll, än sålänge.

Detektivarbetet fortsätter. Jag tog en socker analys på hösilaget och till min enorma glädje var det okej, inte så högt. Det ska alltså inte vara någon fara. Min misstanke om att hö't, det som alla tycker jag ska fodra med enbart för att det är låga värden, är en sockerbob förstärktes kraftigt när jag var hos vår foderleverantör härom dagen. Dom fodrar sina hästar (enbart ponnyer) med samma hö, hösilaget är alldelse för kraftigt för deras hästar. Men tro det eller ej så står dom med en fånghäst där symptomen vägrar klinga av! Så min misstanke om att det är hö't som uppehåller fången kanske stämmer!

Jag hade redan innan besöket börjat blötlägga allt Claras hö för att laka ut så mycket socker som möjligt. DET är ett helsikes jobb men helt klart värt det! Upp till 35-40 % av sockret kan man få bort om man jobbar lite på det. Samtidigt har jag ju börjat vänja in henne på hösilaget igen, oäääändligt sakta. För det är ju så att även om hösilaget är bättre för henne så kan ett hastigt foderbyte paja den extremt känsliga magen och då är man tillbaka på ruta ett. Magen är prio 1 på en fånghäst!!! Därför fåt hon nu också lite urlakad betfor (dvs samma sak, allt socker noga bortsköljt) med lite kalk och bakjäst. Hennes träckbollar är fortfarande lite för porösa och ljusa men det har inte blivit värre, snarare tycker jag mig se enstaka fasta mörka bollar. Fattar ni hur skadad man blir av detta? Analysera minsta nyansskillnad i skiten!

Mackan känns okej, ibland har hon lite värme i hovarna men det ska man inte dra för stora växlar av eftersom hästar normalt växlar temp i hovarna under dagen och ibland är varma. Men man blir som sagt extra nojjig.... Jag svär att jag kan känna digitalpuls överallt numera, om det så är på nosryggen!

Men det har jag förstått att med en fånghäst gäller det att vara så noga. Det kan gå skit ändå, och fort men man har mycket större chans att fixa det om man verkligen lägger manken till så det är ju bara att göra eller hur! 

Clara får blötlagt hö med lite silage varannan timme, och nu är det dags för nästa giva!

Måste ju bara.... fick en present av Anders igår. Denna bok!

JAg erkänner! Jag har en last förutom Glamour som naturligtvis ligger stark och ohotad 1:a..... Zombies! I love Zombie filmer! Även om jag medger att "zombie strippers" inte direkt rekommenderas.....:-/ men denna bok ska bli ett stort nöje att läsa!!!

I övrigt vet jag inte om jag har kommit håg att nämna att Anders faktiskt SÅG lodjuret precis här utanför huset i hästhagen härom natten! Spåren och spillningen har vi ju sett men att få se själva djuret.... det är ganska intressant att ha "vattenhålet" i sin hage minsann. Idag var Anders ute på isen och kollade lite med hundarna. Då såg han spår av både lo och något mer, större. Jag skulle faktiskt gissa varg men det är väl bäst man håller tyst om för då invaderas vi väl av skjutgalna stridspittar i gröna kläder och oranga bindlar!

Lospår:

Kid är nu hos sin nya matte Jenny. Dagen han skulle åka var han jättekonstig. Vände i grinden och sprang ut ur hagen när jag släppte ut honom, vilket han ALDRIG har gjort förut. Och sedan när jag tog in honom smet han ut från boxen vilket han aldrig heller har gjort. Men när transportören väl trött och stressad efter en dag med förseningar, lösa hästar och minst sagt småvilda hingstar i bilen så knatade han rakt upp på transporten och gav knappt hingsten brevid en blick. Transportören var väldigt tacksam, han stod på gården i max fem minuter innan han åkte iväg med världens mest dyrbara last.... sen var han borta.

Känns konstigt. Det är väl det mesta jag kan säga om den saken. Jag hoppas att Jenny och Kid ska trivas ihop och få en lång och framgångsrik tävlingskarriär. Jag är deras största supporter. Även om det svider längst inne.

Men har man ont någonstans ska man ju slå sig någon annanstans sägs det, då känner man inte smärtan. Så som tur var hoppade ena axelhelvetet ur led igår kväll igen så nu kan jag ju koncentrera mig på en värkande axel och arm istället. *muttrar* Jävla skitkropp!

Den andra Axel verkar iallfall uppskatta att vara ensam herre på täppan. Han står ju nu i den största boxen (!) och känner sig som en kung! Såret han hade har läkt så fint och det syns inte ens vart det fanns. Otroligt! Jag tog lite bilder på honom igår. Pga kylan så har jag inte påtvingat honom något bad så man får helt enkelt ignorera smutsfläckarna! Håll till godo.

Axel 18 month

Ända sedan jag beslutade mig för att sälja min lilla Brownie, dvs Kid, så har jag funderat på vad som skulle hända den dagen någon verkligen står där och säger att dom vill köpa honom. Det har liksom inte känts verkligt, trots att jag haft mängder av intresse för honom från överallt typ. Men jag har inte riktigt räknat med att sälja honom nu utan sagt till alla att vi ska göra en video och så har det dröjt med den pga att han ska få massage, det har kommit snö osv osv. Jättetramsigt. Men helt plötsligt sitter jag här och inser att jag har sålt honom. Kontrakten är påskrivna, hästen är besiktigad och allt är klart. Han är inte min längre....Hallå...vad hände??? Kan jag inte ångra mig nu?!?! Eh... nähä..... *gulp*

In i det sista undrade jag om det verkligen var meningen att jag skulle sälja brownien. Först kunde inte spekulanten komma när hon skulle pga denna VINTER som plötsligt bestämde sig för att angripa vårt land. Förmodligen med fara för livet kom hon iallafall, i mellandagarna. Vilket jag faktiskt inte hade räknat med, för jag hade inte tagit in i min egen hjärna att jag faktiskt höll på att sälja honom! Sedan var det det här med veterinärbesiktning. Något som är helt omöjligt att göra i en meter snö och isgata! Dessutom har det varit helger (?) och då är tydligen vanligt folk, även veterinärer, LEDIGA! ? Till slut beslutade vi oss för att det enda var att åka iväg till ridhuset och besiktiga där, alternativt vänta till snön försvann och det alternativet kändes ju inte riktigt relevant. Så vi bokade tid för besiktning. Det första som hände på morgonen var att jag upptäckte att någon IDIOT har kört på vår transport som stod brevid den plogade vägen under natten eller den tidiga morgonen. Förmodligen var det en lastbil som Anders såg köra förbi i ottan. Hela överdelan/taket på transporten var således förflyttat åt sidan med resultat att överluckan inte gick att stänga. Förutom det var lyktorna på ena sidan pajade, hela panelen var vikt åt sidan längs med transporten och plasten borta. Tror ni inte att den skyldige hade haft fräckheten att stanna och plocka med sig glaset/plasten, förmodligen med förhoppningen att vi inte skulle märka något när det inte låg en massa orange o röd plast på vägen! Vilka jävla idioter rent ut sagt!!! Polisanmält är det!

När vi sedan skulle bege oss fick jag och Kid börja med att gå någon kilometer utrustade med ficklampa och hovkrats, eftersom vi helt enkelt inte trodde att vi skulle komma upp för den långa backen med häst i transporten. Efter backen väntade Anders och vi lastade och åkte. Dock kom vi inte mer än ett par hundra meter förrän bilen helt sonika saktade ner och stannade och sedan kom vi inte en meter till i halkan. Bara att lasta ur hästen igen och finna att det var punka på transporten. Jättekul. Jag började gå med stackars Kid som ju vid denna tiden är van att stå inne och mumsa hö, skitnervös i mörkret på en isgata till väg med en otillräckligt broddad häst utan snösulor och med endast en halvkass ficklampa. Bilar kom det givetvis hela tiden och dom tar knappast någon hänsyn till att det går en häst på vägen! Anders var tvungen att lämna oss för att fixa däcket och jag knallade och gick med Kidden i mörkret tills vi kom fram till stora vägen. Vid det laget kan jag säga att jag höll på att frysa ihjäl! Jag vågade inte heller gå med Kid på stora vägen eftersom det var så halt och vi syntes så dåligt så jag väntade på andra sidan på att Anders skulle komma tillbaka vilket han sedemera gjorde. I detta läget hade vi faktiskt lite tur då vår snälla granne med en 4wd kom förbi, stannade och frågade om vi behövde hjälp! Snabbt fick dom bytt bil framför transporten och lastade på Kid igen. Överluckan fick vi binda fast....

Som tur är Kid en ganska rutinerad herre och en klippa i sådana situationer. Har han en påse med lite hö framför sig så är han nöjd :-) Gulle honom!

Till slut kom vi iallafall till ridhuset och mötte upp veterinären och vid det laget var jag i det närmaste ett djupfryst nervvrak!!!

Besiktningen gick som väntat utan problem och sedan var det dags att ta sig hem. Vi lastade, återigen, Kid och så fick jag stå på vägen och signalera till Anders så att han kunde komma upp för backen. Jag förberedde mig på att få gå återigen då Anders påpekat att han inte tänkte stanna om han kände att det var halt men helt plötsligt vände makterna och jobbade med oss och vi kom faktiskt hem utan fler missöden. In med hästen i en box, lite extra hö för att han hade varit så duktig och sedan in och kollapsa i soffan. Nu, två dagar senare, tror jag att jag har fått upp värmen och lugnat ner nerverna. Visserligen är jag lugn utåt i sådana situationer men det kommer efteråt som ett brev på posten! Ibland undrar jag om planeterna krockade just när jag föddes....   

Mackan går numera dagligen med stona och det funkar jättebra. Inga fångkänningar eller varma hovar *peppar peppar*

Clara har äntligen fårr börja gå ut i en sjukhage. Veterinärerna säger att en fånghäst ska stå still i minst 6-8 veckor, men det känns som att hon vinner mer på att få gå ut och hon står lika still i sjukhagen. Sålänge det är snö är ju underlaget optimalt, kallt och mjukt hela vägen från stallet och i hagen! Hon känns mycket bättre och faktum är att jag till min stora glädje har lyckats hålla henne i vikt och hon har inte fallit ur alls under den här tiden. Det verkar faktiskt som att vi har lyckats häva det akuta fånganfallet vilket ju är en förutsättning för att hon ska kunna gå dräktigeten ut! Jag var rädd att jag inte skulle lyckats med det innan hon gick in i den 8-e dräktighetsmånaden då jag vill öka på hennes näringsintag. Hungrig har hon sluppit vara iallfall då vi har ett perfekt torrhö för fånghästar men snart går ju hennes näringsbehov upp och då måste jag kunna ge henne lite kraftigare mat vilket jag inte kan göra om inte fången är hävd. Men som det ser ut nu så verkar det gå vägen! Än är vi inte säkra, men det ser iallfall mycket bättre ut! Även för fölis, eftersom Clara inte har behövt mer mediciner!

Nu vill jag bara få henne badad men jag måste nog hålla mig tills det blir lite mildare. Det är bakterieinfektionen som gör att hon ser lite maläten ut, men det är inte smittsamt och inget som hon känner av. Som vanligt gör hon sig vän med alla små djur som finns till hands. Idag var det Fluff som höll henne sällskap ute!