Är det etiskt försvarbart att föda upp hästar?
Det är en fråga som ligger och skaver i mitt bakhuvud hela tiden. Jag skulle så gärna vilja svara ja på den frågan, av den enda anledningen att jag älskar avel och uppfödning, det är min passion.
Men jag kan inte vara ärlig och svara rakt av ja. Jag är kluven och jag inser att kluvenheten faktiskt ligger i att jag vill föda upp hästar, för min egen skull.
Men om vi sätter hästen i centrum, vad är svaret då?

Det är jobbigt att tänka på detta. Om jag ser till min egen resa inom avel och uppfödning så har den varit lång och extremt krokig, fylld av blod, svett och tårar (bokstavligt talat).
Jag har kämpat i åratal med det lilla jag har åstadkommit och på ett högst egocentriskt sätt skulle jag vilja kämpa vidare och se om jag kan uppnå mina mål.
Under åren har jag utvecklat en tanke som uvecklats till en idé som har utvecklats till en planering som jag med väldigt små medel, väldigt små steg i taget börjat sätta i praktik. Det ni som utomstående ser är möjligtvis avkommorna, men inte åren och arbetet och pengarna som föregått varenda en av de avkommor som fysiskt manifesterar sig på marken.

Jag ska försöka förklara.

Jag har varit intresserad av avel i många många år. Efter att min underbara arabhingst Skippen dog i en krock med en bil på E20 mellan Norrköping och Söderköping och jag hade kommit över den första impulsen att aldrig titta på en häst någonsin igen köpte jag min första ”amerikanare”. En ettårig painthingst som jag hittade hos underbara Ola Björkqvist på Gotland. Mitt första sto inköpt enbart för avel var ett underbart fullblodssto med en söt paintunge vid sidan. Jag lånade pengarna att köpa dessa två, och i köpet fick jag med en betäckning med en quarterhingst. På den tiden visste jag inte alls vad jag höll på med, utan såg bara fullblodssto = går att betäcka med lite vad som helst och få renrasigt och det är ju bra. Mycket mer tanke än så fanns det väl inte riktigt bakom det hela om jag ska vara ärlig. Dock har jag alltid varit intresserad av rasavel och inte korsningsavel och där kanske min önskan att ändå jobba för en ras lyser igenom. Inte ens i början handlade det för mig om att bara producera fram föl, utan jag ville verkligen få fram avkommor med ett syfte mer än bara att säljas. Jag hade bara inte så mycket kunskap om hur mycket arbete och kunskap det krävdes, men man måste börja någonstans!
Mitt fina fullblodssto kastade sitt foster och det var min första erfarenhet av uppfödning. Jag var förtvivlad, otröstlig. Det var fruktansvärt!
Jag körde ner henne till samma hingst igen, betalade dyra pengar och släppte henne där hela sommaren på bete med hingsten.
Hon tog sig aldrig. Det kostade mig mycket pengar, utan resultat – mina erfarenheter av uppfödning fortsatte således i samma spår.  
Jag fick ett erbjudande om att ta hem hingsten, jag skulle ”få” honom. OJ, vilket erbjudande! Till lilla mig, jag kunde inte tro det. En egen hingst som jag kunde använda i avel, dessutom men meriterad importerad renrasig quarterhingst. Jag såg inte de röda lamporna som blinkade, jag skulle inte få stå som ägare på pappret, inte stå på livförsäkringen, var tvungen att betala en summa för betäckningar osv. Jag hade huvudet i det blå.
Jag åkte för att hämta hem mitt icke dräktiga sto och ”min” nya hingst. Naturligtvis fick jag betala fullpris för hela sommaren hon hade stått där, men det är ju så det fungerar.
Jag hämtade upp två hästar i uruselt skick. Tunna, hemska i fötterna, ledsna ögon.
Men jag sa ingenting.
Väl hemma fortsatte de att gå ihop men det blev inget föl. Vintern efter fick hingsten en hjärnblödning och dog, lagom till att jag hade fodrat upp honom och skämt bort honom som den kung han var. Återigen var jag otröstlig, och utblottad.

Men jag kämpade på och till slut fick jag mitt fullblodssto dräktig med min egen 3 eller 4-åriga painthingst. Idag hade jag aldrig i livet betäckt med honom, dels för att jag nu vet hur dålig hållbarhet han hade och dels för att jag nu har helt andra krav och kunskaper men då var jag bara glad, äntligen hade jag fått mitt sto dräktigt. Men jag skulle aldrig själv få njuta av min första paintuppfödning då jag sålde henne dräktig. Igen gjorde jag ett stort misstag…. Både mamma häst och sedemera hennes blivande dotter hamnade helt fel och blev gravt misskötta.

Detta grämer jag mig över än idag.
Men då hade jag en fin tröst. Jag hade köpt ett quarter stoföl, dotter till ”min” hingst som jag hade älskat så mycket. Hon var fantastisk, gyllene buckskin, tuff och självsäker och helt underbar. Hon har ingen del i denna historia mer än att det är ytterligare en häst jag senare motvilligt sålde när jag slutligen hade bildat mig en uppfattning om vad det var jag ville föda upp.
Under denna tid var jag ganska förvirrad. Jag ville så gärna föda upp men hade inte råd att köpa ston. Istället tog jag hand om flera hingstar i perioder.. Detta lärde mig dock en hel del om samarbeten och varför man ska hålla sig ifrån det allt som oftast, om det låter för bra är det oftast det. Däremot är jag glad att ha haft dessa hingstar i mitt liv, för de lärde mig också väldigt mycket.

Min dröm och önskan att få föda upp blev bara starkare och starkare, så till slut gjorde jag något dumt och förhastat. Jag tog pengar som var avsedda att bygga till min nya lilla gård och köpte ston till vad jag i efterhand förstod rejält överpris. Sedan försvarade jag det beslutet med näbbar och klor, samtidigt som jag bodde i ett ruckel utan toalett, utan dusch, med värme i ett par utvalda rum och ett läckande tak. Där bodde jag under en av de värsta snövintrarna i mannaminne, 25 mil från min familj, ensam med fem hästar att ta hand om (och två hundar och ett gäng katter), samtidigt som jag slet ut mig i ett annat stall utan lön.
(Jag har aldrig påstått att jag är särskilt smart.)
Jag hade aldrig klarat mig ur den soppan utan mina föräldrar. Av någon outgrundlig anledning har dom alltid stöttat mig i mina galna beslut, trots att pappa alltid sa ”Sälj dom där jävla hästarna” som något slags mantra.

I alla fall, jag sålde rucklet, hade ju inte råd att göra det beboligt nu men jag tyckte det var okej när jag tittade på mina hästar i hagen. Två av dom var dräktiga och skulle snart föla! Jag glömmer aldrig den våren, jag var helt uppfylld av känslan. Jag fick hjälp med att vaka av min goda vän Veronica och det är jag förevigt tacksam för. Jag hade inte ljus i stallet utan hängde upp en sladdlampa och ställde klockan med en timmes mellanrum nätterna igenom.
Två friska fina föl fick jag som belöning! Dessa såldes sedermera, den ena som föl och den andra som ett eller tvååring. Den första fick ett kanonhem, inte den andra och han finns nu inte mer. Ytterligare en sak jag grämer mig över till den dag jag dör.
Jag betäckte om det ena stoet och sålde det andra enligt en annan vansinnig överenskommelse jag hade trasslat in mig i. Denna betäckning resulterade i kastade tvillingar som inte hade upptäckts på ultraljud. Två delikata palominoston. Mer tårar.

Under denna tid satt jag konstant vid datorn, nätterna igenom. Jag kollade på alla de stora tävlingarna i USA, satt med ett anteckningsblock brevid mig och skrev upp varenda häst jag såg som jag gillade, kollade upp stamtavlorna och kollade upp vilka mönster jag kunde hitta. Till exempel vilka linjer/hästar som verkade passa extra bra med varandra och vilka typer av hästar de gav osv. Det var inget litet jobb jag gjorde och det tar egentligen aldrig slut om man vill följa med i utveckligen. Men jag hade börjat inse en sak. Om jag skulle utsätta mig för all denna hjärtesorg, alla risker, både ekonomiska och känslosamma, och hålla på med något som kostade mig så ofantligt mycket tid och pengar så kunde jag lika gärna försöka se till att resultatet blev så bra det någonsin var möjligt. Som en liten parentes blev flera av de hästar jag hade skrivit högst upp på mina listor senare världskända som tävlingshästar eller fadershingstar och modersston.

Så lite öga vill jag tro att jag tränade upp iallfall.

Jag vet att de flesta uppfödare anser, eller vill anse, eller intalar sig själva att deras avkommor är resultatet av noga planering och av högsta möjliga kvalitét men hade det varit sant hade det inte funnits så många dåliga hästar i världen. Och med dåliga menar jag exteriört, genetiskt, hållbarhetsmässigt och sådana saker, inte dåliga som individer. Dessa hästar kommer alltid att dyka upp, även i minutiöst uträknade avelsprogram men i dessa är lägstastandarden och medelstandarden på en helt annan nivå, vilket –om alla avelsprogram var sådana- skulle sänka ”dålighetsprocenten” och höja medelkvalitén dramatiskt överlag och så ser det inte ut idag.
Det är bara att ta sig en titt på Hästnet och liknande sajter.

Iallfall, jag insåg naturligtvis att det inte räcker med att lära sig saker. Man måste kunna investera i rätt material också och det kostar pengar. Pengar är något jag aldrig haft mycket av tyvärr. Så jag fortsatte ta steg efter steg på den långa krokiga vägen men ändrade inriktning.
I samband med en flytt kunde jag investera i ett dräktigt avelssto som jag tyckte höll bra kvalitét av flera anlendingar men främst på grund av hennes avkommor, och hon passade in i mitt ”program” och den typ av ston jag vill använda mig av. Jag köpte även hennes ettåriga son som hingstprospekt.
Jag fick av en slump även låna ett fantastiskt sto som nu, många år senare, fortfarande står i mitt stall.
Båda av dessa ston har sedan visat sig vara enorma ekonomiska påfrestningar för mig av andra anledningar, den ena med en envis bakterieinfektion efter ett svårt felläge och den andra som visade sig vara PSSM positiv men när hon kom till mig fanns det inte ens något test för detta och ingen direkt anledning att misstänka att hon hade det.

Efter flytten förändrades vibbarna och jag fick mitt lilla cuttingsto, hon som kastade palominotvillingarna, dräktig och resultatet blev –voila- ett palominosto med enorm utstrålning!
Mitt vackra importsto fick tidigt på året en kaxig rödhårig dotter och lånestoet som varit hela sommaren innan på betäckning släppte senare på sommaren ur sig en sprakande painthingst.
För första gången kände jag mig lite lyckad! Jag var mer än nöjd över årskullen och glad att mina val hade slått så väl ut.
Alla dessa avkommor såldes, palominon som fölunge till ett, vad jag tror bra hem men hon avlivades som tvååring på grund av kvarka. Igen, en anledning att må dåligt och ligga sömnlös på nätterna.
Painthingsten såldes också, för första gången skrek min magkänsla NEJ NEJ men hjärnan sa att det inte fanns någon anledning att känna så. Det fanns det. En fruktansvärt jobbig period följde som jag aldrig aldrig aldrig vill gå igenom igen. Sömnlösa nätter är bara förnamnet.
Det drog ut på tiden men jag fick hem honom och till slut kunde vi köpa loss honom. Vilken otrolig lättnad….. vid det lagen brydde jag mig inte om något annat än att hitta ett perfekt hem till honom och det gjorde jag. Han flyttade till Norge och hans ägare blev en mycket nära vän! Inga fler sömnlösa nätter (förutom när han blev dödssjuk men det är en annan historia och det gick bra!)
Min rödluva hade jag tänkt behålla, vi hade en rolig tävlingssäsong ihop men som uppfödare måste man någonstans ta det jobbiga beslutet och välja om man ska föda upp eller behålla. Iallfall om man som jag inte är gjord av pengar. Så jag fick sälja, mycket motvilligt vilket jag tror köparen kan vittna om men det lönar sig att vara extra petig för hon har fått det bästa tänkbara hem som finns och tävlas mycket framgångsrikt. Som uppfödare är det guld värt, men framför allt är det obeskrivligt skönt att få ha en lugn mage när man tänker på sina uppfödningar hos sina ägare. Jag sover verkligen gott när jag tänker på henne.

Jag kastrerade och sålde mitt hingstämne. Det hade aldrig hänt några år tidigare. Han hade stammen, meriter redan som föl och var snygg, svartbrun med fantastisk utstrålning. Men nu hade jag börjat kunna titta på hästarna med kritiska ögon, och verkligen utvärdera dom mer opartiskt. Det tog mycket arbete att komma dit kan jag säga. Men slutsatsen blev att han troligtvis inte skulle bli den avelshingst jag ville ha, och om jag hade behållit honom och gjort allt det arbete som skulle krävas för en blivande avelshingst –dvs träning, tävling och meriter, så hade jag gjort det enbart för att det var roligt. Och det hade jag helt enkelt inte råd med. Så jag kastrerade honom och sålde honom som blivande tävlingshäst. Han har också stannat hos sin ägare som älskar honom enormt mycket, jag sover lugnt.

Ett av mina ston fick jag syn på under en clinic där jag var med mitt lille hingsprospekt blivande valack. Här ville magkänslan blanda sig i igen trots en del utomstående varnande röster och jag är otroligt tacksam och glad att jag lyssnade! För att göra en lång historia kort så utvecklades en vänskap med hennes ägare, och efter en lång resa med veterinärer och skador jag inte behöver gå in på fick jag låna henne. Jag hade inte råd att betäcka henne under flera år, jag hade ju egna hingstar men ingen jag tyckte passade henne eller ville betäcka med, så hon gick mest här och var vacker. Och en dag jag aldrig glömmer fick jag henne. Jag FICK henne! Det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv även om det kanske inte märktes, men det är svårt att ta emot ibland när man är van vid att bli utnyttjad och i många fall lurad och inte van vid att någon är genuint välmenande utan baktanke. Men det fanns en anledning till att detta sto kom till mig och när jag väl kunde betäcka henne några år senare gjorde hon mig inte besviken.

Under denna period hade jag också ett painthingstämne som jag hade köpt som åring. Jag gillade verkligen honom och hade stora förhoppningar för honom. Med honom tog jag en chans, jag betäckte två ston med honom, oprövad. Men jag tyckte att jag hade tillräckligt med kött på benen för att testa och ett av stona lånades in specifikt för att jag trodde på den kombinationen. Jag hade lånat ett annat sto tidigare i samma syfte men det visade sig att hon hade cystor i livmodern och veterinärer trodde chanserna att få henne dräktig var obefintliga så efter en säsong av att slänga mer pengar i sjön utan resultat fick jag hitta ett annat sto. Hon var mindre meriterad men helt fantastisk. Hon blev dräktig direkt men sedan jättesjuk under hela vintern, mer kostnader, ångest och oro. Hon fölade tidigt, ett otroligt vackert näpet stoföl. Jag skulle vilja skriva att hon var frisk men det var hon inte, hon var född med en extremt ovanlig inre missbildning som heter luftsäckstympani. Suck! En ny stressande och kostsam resa tog sin början, jag har skrivit om den innan så går inte in mer på den men i slutänden blev allt bra. Fölet och felet blev lagat och jag sålde henne. Hon såldes sedan vidare men jag har kontakt med ägaren och hon har det bra. Jag hoppas att hon får komma ut på tävlingsbanan lite mer framöver för det är verkligen en häst med potential! Men vad viktigare är, jag kan sova gott på natten.

Men jag var tvungen att ta ett jobbigt beslut igen. Jag älskade det här stoet, men kände inte att hon passade in i mitt avelsprogram. Det hade varit för mycket problem och jag försökte verkligen hårt att höja kvalitén på alla plan i mitt avelsprogram. Så jag hittade ett nytt hem till henne, men det var riktigt jobbigt. Vad de flesta inte förstå är att stona blir mina familjemedlemmar och jag kan inte bara göra mig av med dom hur som helst när dom inte längre ”passar in”. Så jag gjorde mitt bästa för att hjälpa till med det, och ändå blev det fel. Men som tur är fick jag chansen att hjälpa till igen senare och nu har hon ett fantasiskt hem. Och jag sover gott.

Det andra stoet fick också en kanonfin avkomma. Bland de snyggaste jag har fött upp. När den skulle åka var magen återigen i uppror men omständigheterna tvingade mig att genomföra det. Magen hade återigen rätt. Hon dog senare i en mystisk hagolycka som jag fick höra om från tredje part. Sömnlösa nätter.

Jag försöker alltid lära mig något av allt som händer och dessa upplevelser lärde mig en hel del om vikten av att vara selektiv vad gäller spekulanter och hästköpare, samt att alltid lyssna på magkänslan som alltid varit väldigt stark och högljudd hos mig. Sedan jag började applicera desa enkla regler har det sett mycket bättre ut, peppar peppar!

Plötsligt fick jag chansen att ta hem en av de bäst stammade hingstarna i Europa. Dessutom väldigt meriterad och redan bevisad i avelsboxen. En hingst jag tittat på tidigare men aldrig haft råd att betäcka med. Han ansågs vara lite ”ute” i Sverige men jag vet vad jag vet, och jag vet att han håller hög kvalitét och har en stamtavla som aldrig blir omodern ens i USA. Jag var väldigt försiktig innan jag vågade gå in i det samarbetet. Minns väl, inga andra samarbeten har direkt fallit väl ut för mig och särskilt inte när det gäller hingstar. Och jag har ju haft några….
Men dels handlade det om ett annat förhållande, enbart affärsmässigt och det går inte att komma ifrån att ingen hingst som någonsin varit aktuell tidigare av de jag har haft eller faktiskt sedermera tackat nej till har varit i klass med denna. Så enkelt är det. Och han passade in så väl i mitt program, han var perfekt till mina ston både exteriört och stammässigt. Han är en outcross i sig och med mina stons stammar skulle resultatet bli välstammat utan att vara inavlat, något som tyvärr verkar vara alldeles bortglömt när det gäller gångarts/pleasureavel och quarter. Det är viktigt för mig.
Jag var fruktansvärt nervös när han skulle komma. Vi har ingen fin anläggning, det finns ett garage fullt med skit som är det första man ser, lera, en trasig lösdrift, inga fina trästaket osv. Och jag ska vara ärlig, de flesta som avlar pleasurehästar på en viss nivå är ganska kapitalstarka. De har superfina anläggningar och allt är tiptop. Så är det inte här och det är något jag är väldigt självmedveten om, även när det kommer till spekulanter. Alla våra pengar går in i hästarna och det blir inte över till något annat.
Men det är en annan sak jag har lärt mig. De som vet vad de håller på med vet vad de ska titta efter också. Och det är inte lera eller skräp i ett uthus.

För att gå vidare på min krokiga väg så underlättade det såklart fantastiskt att ha en bra hingst hemma på gården. Äntligen kunde jag betäcka mitt fina gåvosto och gåvorna fortsatte komma! Hennes avkommor är helt fantastiska och har sålts snabbt till kanonköpare, utomlands. De är så unga ännu men min förhoppning är att de kommer ut och verkligen visar vad de går för.
Mitt lånesto har också fått fantastiska avkommor med honom, men smolket i bägaren är naturligtvis att hon visade sig vara PSSM positiv. En av hennes senare avkommor visade sig vara positiv också och jag var tvungen att göra en enorm ekonomisk förlust på den till förmån för ett bra hem med kunskap om sjukdomen. Men det gjorde ändå att jag kunde sova gott, tyvärr var det inte långvarigt då han plötsligt drabbades av en svår skada i bogen. Jag vet inte hur det kommer sluta för honom, åter igen något som håller mig vaken på nätterna.
För att inte tala om vad hans mamma gör...
Mitt vackra importsto som kostade mig så mycket pengar har inte kunnat producera ett föl sedan det första jag fick. Det är inte hennes fel…. Jag körde henne till en fin dubbelregistrerad hingst jag tyckte passade henne perfekt men det gick aldrig vägen ut. Första året hade jag både henne och lånestoet hos hingsten en säsong, utan resultat. Året efter körde jag dit enbart henne och efter lång tid tog hon sig, bara för att drabbas av ett mycket svårt felläge och ”red bag delivery” på våren där vi nästan förlorade henne. Veterinären slet i fyra timmar för att få ut det döda fölet, en stor och mycket vacker hingstunge som jag kallade för Angel. Mer tårar.
Sedan visade sig att hon dragit på sig resitenta bakterier i livmodern som vi slitit med sedan dess. Detta har kostat mig enorma pengar, tre säsonger hos hingst, två betäckningsavgifter, otaliga behandlingar och fler sömnlösa nätter.  

Jag ska förklara lite närmare varför alla dessa sömnlösa nätter när det gäller mina hästar och särskilt mina uppfödningar.
Hur man föder upp hästar ser ju som bekant olika ut för alla. Mitt sätt har jag kommit fram till, det funkar bäst för mig helt enkelt.
Jag vill inte ha fler ston än att jag har en nära personlig relation med var och en. Jag känner dom utan och innan och de mig. Jag vill ha tid att ge dom, var och en, dagligen.
Detsamma gäller såklart hingsten men även deras föl. Jag gillar att få fölen tidigt på året till skillnad mot många andra och det har två huvudsakliga anledningar.
Dels vill jag vara klar med mina egna betäckningar och gärna släppt ut mina ston och föl dygnet runt när det är dags för eventuella utomstående ston att betjänas. Och dels vill jag ha den första tiden till att bilda en relation med varje avkomma innan de går ut på bete. Detta är helt enkelt mycket lättare när det går på rutin, när man tar ut och in dom flera gånger om dagen vilket man måste göra om dom inte kan gå ute hela dagarna –och det kan dom inte i början under vårvintern eller tidiga våren.
Man lägger på och tar av täcke och grimma, leder dom ut och in från dag ett. Mer än så behövs inte, men det ger en grund som sitter kvar efter betet. Det är stor skillnad på de föl som haft denna tidiga erfarenhet och de som föds under betessäsongen även om mina alltid föds inne under uppsikt i stallet.
Detta behöver inte betyda att fölen står inne för mycket eller blir överhanterade. Det handlar inte om ”imprinting” där man håller på och lyfter och kramar och hanterar det stackars nyfödda fölet under tiden den ska få vara ifred med sin mamma utan bara normal hantering men från dag ett. Min modell är denna och det fungerar bäst för mig. Jag känner således fölen mycket väl när de går ut på bete och kan med lätthet visa dem för spekulanter utan stress under sommaren, för att inte tala om att det underlättar vid verkning/hovvård, veterinärbesök som vaccinering och chipmärkning, ID koll osv osv.
När fölen fått denna första erfarenhet sitter det. På vintern/våren när fölen blir åringar behöver man knappt röra dom, men man kan ta in dom när som helst ensamma i stallet, binda upp och pyssla. Det är en överlägsen metod tycker jag, för att sedan slippa överhantera dom. Jag har också märkt att spekulanterna verkligen uppskattar att man vet så mycket om fölet och dess reaktioner på saker och ting.

Men det betyder också att även om de säljs som föl och åker till sin nya ägare direkt efter avvänjning så känner vi varandra väldigt bra och det i kombination med all tid och energi jag lagt ner innan jag tog beslutet att just det fölet skulle bli till, samt var med vid befruktning, vårdat stoet under dräktigheten och varit med när fölet fötts och tagit sitt första andetag och gett den dess första slurk mjölk, gör att detta är familjemedlemmar. Familjemedlemmar som ska säljas.

Det låter hårt när man säger det så men det är vad man gör.
Jag glömmer inte dessa hästar när de lämnar gården. Jag släpper inte taget om dom mentalt. Jag är så engagerad som köparen låter mig vara och jag oroar mig, gläds, sörjer dessa avkommor till den dag de dör.
Det är också en anledning till att jag aldrig kan bli för ”stor” uppfödare, dvs ha för många ston eller för många avkommor. Jag är inte den typen av uppfödare. Jag är mer som en mamma som alltid kommer att oroa mig för mina barn, hur stora dom än blir.
Kontentan blir att när det är något problem eller om det blir fel så kommer jag att genomlida det också, precis som hästen och/eller deras ägare. Det är anledningen till alla sömnlösa nätter.
Som uppfödare har man ingenting att säga till om när hästen väl är såld, och det är precis som det ska vara. Har man köpt en häst så vill man inte ha någon som lägger sig i vad man gör med den. Men som säljare betyder det att man tar risken att se hästen man bryr sig så mycket om fara illa, lämnas i träning hos någon man vet inte är sjyst, säljas till någon annan man själv inte skulle sålt till osv osv. De flesta uppfödare kan nog släppa detta, särskilt om de föder upp och säljer många hästar. Det är omöjligt att hålla reda på alla. Men jag kan inte det och jag har nära kontakt med alla ägare till mina uppfödningar hittills.

Men frågan är hur länge det går. Det kommer en gräns då det blir för många avkommor och då om inte innan kommer jag att sluta. Jag har aldrig kunnat vara helt affärsmässig när det gäller min uppfödning och det är på grund av att det är mina familjemedlemmar det handlar om.
Jag är livrädd för att hitta en av mina uppfödningar på annons till underpris till exempel. Risken har defintivt minskat sedan jag blev selektiv med spekulanter. Jag sätter sällan ut annonser längre på de sedvanliga sidorna på nätet, förutom på facebook och ibland på någon tidnings sajt.
Det kan säkert hända att jag annonserar på dessa sidor igen men när jag utvärderat de hästköpare jag haft hittills har de flesta/bästa kommit via andra vägar.
Jag har inget emot dessa salusidor i sig och har haft bra resultat där när det gäller en viss typ av hästar men med sämre resultat vad gäller en annan typ.
Numera kommer det mycket färre spekulanter och tittar, men å andra sidan brukar det sluta med att dom köper. De senaste hästarna jag har haft till salu har sålts till den första som kommit och tittat, även om det varit flera som varit intresserade. Det har med förarbetet och engagemanget att göra.

Men jag kan inte sluta läsa annonser på nätet och undra vad som händer med alla dessa billiga hästar till salu. Dumppriser hit och vrakpriser dit, sänkt pris –kom och köp. Dräktig igen, du får den betäckt på köpet, bla bla bla. Folk betäcker sitt salusto, får inte sålt, kanske får sålt om dom dumpar priset och lägger till en betäckning, och om inte så betäckt märren igen när den har fölat och så har man tre hästar man inte får sålt! Föl som ligger ute till salu, sedan ute igen som raggiga åringar till halva fölpriset, ge bud!

Så -dags att knyta ihop säcken och återkomma till det jag skrev i början.
(Har du orkat läsa hit så tack, då är du verkligen intresserad! ;))

Är detta verkligen etiskt försvarbart? Jag måste fundera på -varför gör man det? Varför föder man upp nya hästar som potentiellt kommer leva i 20+ år och då behöva ett hem, mat, vård osv.
För att man har ett så stort ego att man bara bryr sig om sin egen passion för uppfödning utan att tänka på vad som kommer hända med avkommorna. Ett år, fem år, tio år från nu.
Sitter alla som föder upp hästar och oroar sig, har sömnlösa nätter på sömnlösa nätter över hästar de sålt, avkommor de producerat? (Någon har ju bevisligen tagit på sig att sätta alla dessa hästar jag ser på annonserna till världen.) Och om dom gör dom det, Varför fortsätter dom då? Varför fortsätter jag?
Fortsätter jag?

En annan sak är dom som bråkar och slåss med näbbar och klor för att folk ska säga att det är okej att de betäcker en häst med en dominant genetisk sjukdom eller andra bevisade/dokumenterade problem som kan påverka en avkomma. Dessutom i de flesta fall hästar som inte själva presterat eller producerat något som har presterat bra (och då menar jag inte vunnit tre WRAS pleasureklasser i livet, no offence).
Vad ska hända med avkommorna? Är det någon som bryr sig? Hur många ser hela bilden, ser att det finns ett överskott på hästar och kan tänka sig att sluta avla även om andra fortsätter.
Dvs tar smällen för någon annan, i hästarnas namn.

Jag kanske kastar sten i glashus, det är jag medveten om.
Men jag funderar på detta ofta och det är inte självklart att jag fortsätter föda upp.
Jag vågar iallfall ifrågasätta mig själv. Mina ston gick tomma förra året, och då är det bra ston och det står en bra hingst i stallet, och det har varit efterfrågan på avkommorna –något som faktiskt inte är särskilt vanligt i dagens marknad och trots att de faktiskt prissätts högre än de flesta om inte alla hästarna på Hästnet och liknande.
Jag har under de senaste två åren fått flera erbjudanden om att låna ston som verkligen inte tillhör medelskiktet, utan bra, meriterade fina ston som jag helt ärligt inte skulle ha råd att köpa själv. Det är jag mycket tacksam för, men hittills har jag tackat nej om än lite motvilligt ibland ska jag erkänna.
Ändå funderar jag på om det verkligen är rätt.

Jag VILL fortsätta, jag brinner för det, jag har lagt ÅR, BLOD, SVETT och TÅRAR i floder för att komma hit och ändå måste jag fråga mig om jag gör rätt, gör jag Hästarna någon tjänst? Finns det en plats för nya hästar bara för att de inte tillhör gruppen som har svårt att hitta ett hem?
Vad tycker du?

Är det verkligen etiskt försvarbart att fortsätta producera hästar (eller andra djur för den delen), när det är så många som lider och när det inte finns köpare till dom som redan finns?

Även om just de man själv producerar blir sålda.

Och, om man med handen på hjärtat kan erkänna för sig själv att man måste dumpa priserna på sina hästar och/eller hela tiden står med för många hästar som inte blir sålda, måste godta köpare man egentligen innerst inne inte tror är bra, är det etiskt försvarbart att ändå fortsätta? Hur motiverar man sina beslut då?
Eller intalar man sig själv att man gör rätt bara för att man kan göra det?
Hur många erkänner för sig själva att de faktiskt sitter i någon av de ovan beskrivna situationerna?
Vem bryr sig?

Det här med dagens hästmarknad och lite annat smått och gott.

Alltid en brännande het fråga. Alla kan väl vara överrens om att hästmarknaden legat på botten i några år. Om den håller på att hämta sig eller ej är en intressant fråga.
Det som alltid slår mig är att de som slutar avla är de som lägger ner mycket pengar i sin avel, de som ofta besitter mest kunskap och har ett långtgående avelsprogram med tanke bakom.
De som fortsätter är dels dom som vill ha för på sitt snälla sto –naturligtvis avlar de ”för sig själv”, de ska behålla avkomman (ofta kommer dessa avkommor ändå ut på marknaden förr eller senare).
Dels är det uppfödare som inte har så mycket pengar i varje produkt (avkomma), ofta ganska många hästar i avel och som vill sälja och få in pengar snabbt i första hand.
Eller så är det dom som har gott om pengar och inte behöver bry sig så mycket om marknaden, de kan sätta sina avkommor i träning och vänta ut den eller bara samla på sig hästar.

Observera att jag inte lägger några värderingar i detta just nu. Det är ett fritt land och man får göra vad man tycker är bäst. Hålla med om andras val behöver man inte som Yoda skulle uttryckt det. Och vissa tycker säkert att jag kastar sten i glashus för att jag själv föder upp om än i liten skala och jag påstår inte att jag är avelsproffs. Men om man nu har tänkt den tanken kan man prova att läsa igen och läsa vad jag verkligen skriver. ;)

Jag brukar alltid får kritik om jag tycker att folk säljer sina föl för billigt eller dumpar marknaden mer. Det är så intressant, folk tror att jag tycker det för att jag då inte får mina avkommor sålda. Det roliga är att jag hittills alltid har fått mina avkommor sålda. Oftast senast som åringar och utan att dumpa priserna. Och de som gapar högst på mig är ofta de som har X antal hästar till salu och känner sig kritiserade för att dom själva säljer attans billigt, skriver ”vrakpris” och liknande i annonserna och i princip ger bort sina hästar till vad som bara måste vara en förlust om man räknar på det, alternativt att man gjort ekonomihästar och sparat in på diverse i hästens uppfödning. Vad som är ännu mer intressant är att dessa människor ändå har betäckt allt dom har, nya föl på gång som ska säljas nästa år. Hur går det ihop sig undrar jag?

En uppfödare sa till mig att min uträkning på vad en fölunge kostar att ta fram är orimlig, hade det kostat så mycket hade ingen haft råd att avla. Nja, klart man kan dra ner kostnaderna för ett producera en fölunge, inget snack om saken. Det får ju stå för dom. Och den springande punkten är att många HAR inte råd att fortsätta avla. Men dom fortsätter ändå.

Så hur påverkar detta marknaden? Ja det är ju ganska glasklart. Den översvämmas av billigt framställda produkter. Den mer okunnige spekulanten som är ute och letar häst tycker förmodligen att det är rena julafton! Tyvärr inser dom inte att av dessa billiga hästar skulle dom kunna pruta ganska mycket, för säljarna är förmodligen ganska stressade. Det kallas köparens marknad. Särskilt nu på hösten. Hett tips! Billiga hästar kan oftast bli ännu billigare. I alla fall om dom är ute på annons. På hösten. Go for it! Eller fundera ett varv till.

Sedan finns det de spekulanter som inte ens skänker en blick åt en unghäst som ligger under tillverkningspris. Dessa spekulanter har ofta koll på vad de vill ha, hur de vill att hästen ska vara uppfödd och hur en häst bör vara uppfödd för bästa chans till hållbarhet osv. De kan missa guldkornen som är billiga av någon annan anledning än att de är billigt producerade, såvida de inte säljs via kontakter istället för annons. Jag rekommenderar definitivt att sälja billigare men bra hästar via kontakter och inte annons. Just för att det i regel är en milsvid skillnad på klientel.

Sedan har vi de som gärna betalar vad det kostar men av princip inte vill köpa svenskfött utan importera, helst från USA men kontinenten är okej helst om någon känd tränare eller uppfödare är inblandad. Inget fel i att importera, jag har själv gjort det och kommer göra det igen om jag har råd och hittar precis vad jag vill ha. Tyvärr är det det första och största kriteriet för vissa. Ihop med kända namn på stamtavlan och gärna en flashig färg eller look. Sedan spelar det ingen roll att hasorna är vända åt fel håll och säljs till avel trots att den inte ens är inriden, eller att hästen är sprutad årligen under hela sin ridkarriär. Dessa spekulanter glömmer gärna att uppfödningen i USA ofta är under all kritik med våra mått mätt, och att det är svårt att ha koll på hur det går till. Man kan ofta inte åka dit och kolla på föl och unghästar, klämma o titta på foder och undersöka miljö, hagar, hantering osv. Men det flyger helt ut genom fönstret om priset är rätt, namnet är rätt och vanligtvis kloka och kunniga människor översköljs av den där spännande, kittlande känslan av att få importera en blåblodig häst från USA. Eller ännu värre, jag har sett folk betala bra för och ta hem rena vrak, hästar som skulle dumpas bort där borta och som inte har i aveln att göra (för alla importer måste givetvis användas i avel…). Sorgligt på så många plan, inte minst för den stackars köparen som faktiskt är grundlurad men inte ens har en aning om det själv. Varför kan folk inte ta hjälp, bra hjälp och sluta ha så bråttom? Oavsett vart dom vill investera sina pengar.

Nåja, tillbaka till den svenska hästmarknaden. Det kan vara svårt för en seriös liten uppfödare att hitta sin plats på marknaden mellan mängd/ekonomiuppfödare och flashiga importer. Det är tråkigt att det ofta är de som försvinner först, men samtidigt klokt av dom. Det är de som slutar att betäcka i något eller några år när de märker att det går trögt att sälja, hellre än att dumpa priserna på sin produkt och börja sälja med förlust och förstöra marknaden för sig själva och sina kunder, tex de stoägare som betalt för att betäcka med deras hingst och vill ha en marknad för avkomman.
Samtidigt finns det en plats för dessa ”boutique-uppfödare” och fler och fler börjar inse fördelen med att köpa tex en unghäst från någon med en plan, som kan redovisa produktionskostnaderna och visa på varför man tillverkat just den hästen som man är intresserad av och som lagt ner arbete på avkomman från dag 1 och fram till försäljning.
Det är ett mervärde som är ovärdeligt för kunden och fler och fler kunder inser detta.

Samtidigt som säljarna inser att vissa köpare är bättre än andra ur rent affärsmässig synpunkt och då kan erbjuda ett bättre pris om frågan uppkommer. Ett exempel är om en uppfödare som försöker skapa ett framgångsrikt avelsprogram säljer till en köpare med tävlingsrutin och meriter och som verkar vara en perfekt match för just den hästen eller någon som har nära samarbete med en duktig tränare vars elever pushas att komma ut internationellt på tävling osv. Att då vara flexibel med priset kan för säljaren betyda att en del av värdet betalas på ett annat sätt –dvs genom att hästen tävlas framgångsrikt och gör reklam för avelsprogrammet, hingsten eller vad det nu må vara. Naturligtvis är det alltid en chanstagning, för både säljare och köpare men så är det när vi jobbar med levande individer.
Med det sagt behöver inte ett hem hos en mindre tävlingsrutinerad person, eller hos någon som inte alls är intresserad av att tävla, vara sämre för hästen. Men rent affärsmässigt sämre för säljaren och då kanske man står fast vid begärt pris eller inte diskuterar priset för mycket.
I det läget är det en väldigt individuell bedömning hela tiden och det kan därför vara svårt att sätta ett pris på hästen i annons, för inget är skrivet i sten. Det är anledningen till att många, främst som föder upp och/eller säljer tävlingshästar/prospekt, inte gör just det; skriver ut priset. Man ska aldrig vara rädd för att kontakta en sådan säljare och fråga om priset, ett tips är att skriva vad man söker, var man har för erfarenhet och mål samt gärna sin prisklass.

Att skriva vilken prisklass man letar tar emot för många, man tror att säljaren kommer att rätta sig efter ens maxpris. Så är inte fallet! Inte med seriösa säljare som i exemplet ovan, de har redan satt ett utgångspris och avvikelser från det kommer inte att ha att göra med hur mycket pengar spekulanten har att handla för. Eller jo förresten, det kan det men då handlar det om att man isåfall justerar nedåt för att köparen känns rätt. En seriös säljare som har 65 000:- som utgångspris kommer inte att höja med 10 000:- för att spekulanten skriver att dom letar för max 75 000:-. Det blir kontraproduktivt. Som säljare ska man ha koll på vad man behöver få ut för hästen (och tala om varför ifall någon frågar) och veta i förväg hur mycket man kan röra sig från den summan.

Kunskapen hos hästköpare måste öka. Oavsett om man letar skogsmulle, rutinerad tävlingshäst eller lovande talang. Det är det enda sättet att komma tillrätta med marknaden.
Någon sa till mig att det är marknaden som styr priserna. Ja på kort sikt kanske det är rätt, men förklara då för mig hur en uppfödare/säljare ska kunna sälja till ”marknadspris” under produktionskostnader år efter år. Det går inte. Så enkelt är det. Kontentan blir att massor av duktiga uppfödare/säljare kommer gå back och förr eller senare försvinna samtidigt som de som spottar ur sig billiga hästar på löpande band kommer att översvämma marknanden. Och när de inte klarar av att dra runt verksamheten längre står tre till på kö att ta över.
Vart är vi då om några år?
Nej min uppfattning är att om man inte kan få ut produktionskostnaden för avkommorna, förutsatt att dom är väluppfödda och man inte snålat in på viktiga saker såklart, så ska man inte betäcka om. Stå inte där och dumpa/vräk bort dina hästar och samtidigt betäck om dina ston! Och faktum är att många av oss har fått ut rimliga priser för avkommorna även de senaste åren, har inte stått kvar med några unghästar i åratal och sedan fått sälja under tillverkningskostnad och skriva panikannonser. Så, undrar vem som har bäst affärsstrategi egentligen?

Okej, någonstans här kommer det in lite värderingar ändå. Det är svårt om inte omöjligt att undvika men jag försöker faktiskt se den stora bilden här. Vad vill hästmarknaden ha och vad behöver den för att överleva och bli starkare igen –något som ändå alla som säljer häst måste vara positiva till? Så även om jag tycker en massa saker betyder det inte per automatik att jag dömer andra, folk får väl göra vad dom vill (inom lagliga ramar) och jag har gott om vänner som inte alls dela min uppfattning om olika saker.

 
En annan aspekt är att om man tar på sig att föda upp och sälja levande djur så måste man ta ansvar för dom. Ingen har röntgensyn och även hästar som är uppfödda efter alla konstens regler kan vara behäftade med fel, och det får man räkna med både som säljare och köpare.
Hetsjakten på säljare och den orimliga lagstiftningen är också en stor anledning till att seriösa, särskilt små, uppfödare väljer att sluta. Det är för stor risk. Där måste det till en förändring och det har jag skrivit om innan. De fula fiskarna slingrar sig alltid undan lagstiftning och ansvar, men de seriösa åker dit för att dom tar sitt ansvar? Hur är det bra för köpare i slutänden?
Med det sagt, det finns saker vi VET om och kan UNDVIKA. Genetiska sjukdomar som PSSM och HYPP till exempel. Det finns ingen ursäkt att medvetet avla vidare på dessa hästar och sedan gnälla över att de inte kan säljas till fullpris, eller inte kan säljas alls. Och då skylla på de som gjort folk medvetna om sjukdomarna. Det är rent ut sagt trams.
Nu finns vetskapen sedan flera år och har man ändå avlat fram tex en PSSM positiv så får man ta ansvar för det, inklusive den ekonomiska smällen. Jag sitter inte här och leker översittare, jag har varit där själv. Men inte hade jag en tanke på att gnälla på någon för att värdet föll på min PSSM positiva avkomma. Jag avlade fram honom, jag bestämde mig för att sälja honom, jag får ta ansvaret. I slutänden var jag bara glad över att hitta ett lämpligt hem åt honom, den gigantiska ekonomiska förlusten var redan ett faktum. Han såldes för ca 15% av ursprungligt pris (som han i princip var såld för så inget önsketänkande) på ett års avbetalning, en rent symbolisk summa.
Samtidigt blev jag som liten uppfödare med för tillfället två ston i avel, ståendes med ett av dom stona som värdelöst ur avelssynpunkt och en stor ekonomisk belastning rent företagsmässigt.
Ja det är skit, men det är ingens fel. Jag får ta smällen och det får alla andra i samma situation också göra. Att hästar behäftade med fel/genetiska sjukdomar faller i värde på marknaden är ett faktum som vi alla måste deala med. Den enda vägen ut är att ta ansvar, gå vidare och se till att vi gör det vi kan för att eliminera problemen i framtiden. Att skrika hysteri, låta bli att testa, låta bli att tala om ifall hästen är positiv för en dominant genetisk sjukdom  är INTE ett alternativ och inget som kommer hjälpa marknaden på sikt.

En annan sak jag vill ta upp angående det här med marknaden är att vi måste hjälpas åt som säljare. Var inte så egocentriskt att du inte kan rekommendera andras hästar till någon som letar, även om du råkar ha en som passar själv. Det tjänar ingen på i längden. Ändå är det såå svårt för folk att göra det, särskilt när marknaden är tight och svår. Det är förståligt, men kontraproduktivt i längden. Om marknaden för just de hästar du säljer ska flöda måste du hjälpa andra i samma båt! Vi måste hjälpas åt! Och om din häst är rätt för just den köparen kommer det vara den de köper i slutänden i alla fall. Om inte är det större chans att köparen rekommenderar andra köpare att kontakta dig, för de vet att du har kontakter och delar med dig av dom!
Det har hänt mig flera gånger, jag har haft ett föl eller unghäst till salu och spekulanter frågar, jag har talat om alla jag vet som jag tycker passar på vad köparen letar efter och de har gladeligen kommit tillbaka och köpt min uppfödning istället, tom när den varit dyrare. Om något är de mer säkra på vad de verkligen vill ha. Och även om du tipsar köparen om en annan häst och de inte kommer tillbaka utan köper en häst som passat dom bättre hade din häst varit fel för dom, och du har hjälpt en annan säljare, som kanske rekommenderar dig nästa gång. Det kan inte bli fel! Du vill väl att din avkomma ska komma till just rätt hem?

Ja då kan man väl konstatera att jag har trampat ett gäng hästfolk på tårna igen. Det är faktiskt inte min mening, jag vill bara skriva lite om hur jag ser på marknaden och på hur vi ska lösa det. Det behöver inte alls vara min lösning som är den rätta och jag påstår inte ens att jag har en lösning men jag har i alla fall funderat på problemet.
Det är mycket möjligt så att marknaden vill ha billiga hästar punkt, och att det är viktigare än hur dom är uppfödda, kapacitet och liknande. Det är möjligt att kostnaderna för att producera hästar ökar ännu mer så ingen har råd att föda upp hästar längre, eller att dom sänks och att då även de som har mer investeringar i sina uppfödningar kan sänka sina priser.
Jag ser redan en brist på bra svenska uppfödningar (oavsett ras) och mer allehanda konstiga korsningar, hästar enbart avlade på färg och diverse andra billiga hästar på marknaden. Antingen är det så det kommer förbli, eller så kommer de små ”butiksuppfödarna” plötsligt ha en unik plats på marknaden, där deras hästar efterfrågas. Jag pratar nu inte bara om westernraser, utan i princip hela hästmarknaden. Och jag undrar vart alla dessa billiga hästar tar vägen när det inte finns köpare till alla…. Vilken sorts liv får dom. Och vilken sorts död.

Och jag har sagt det igen, men det är nog bäst jag upprepar mig. Jag har inget emot korsningar i sig, men tycker det ska vara samma urskiljning om inte hårdare i den aveln med tanke på att man famlar mer i mörkret vad gäller tex gener och nedärvning, samt att man ska ha ett uttalat avelsmål och utforma en väg dit även om man avlar korsningar. Dessutom bör man vara lika noga med att undvika dåliga gener, dålig hållbarhet och och/eller dålig exteriör i korsningsavel och där brister det tyvärr ofta.
Dock finns det väldigt kunniga och seriösa korsningsuppfödare (för sjutton i princip varenda ridponnyuppfödare avlar ju korsningar). Och personligen kan jag tycka att det är lika korkat att korsa två quarterhästar av helt olika typ och användningsområde, eller för att man som första kriterie vill ha en viss färg osv, som att korsa två raser av helt olika typ och användningsområde. (Däremot måste vi titta mer på korrekt utförd utavel (outcross) men det har jag redan skrivit en hel blogg om tidigare.)
Och det finns väldigt oseriösa fölproducenter i renrasig avel också men då ligger dessa i princip uteslutande i en viss prisklass (det finns alltid undantag som bekräftar regeln). Det är ganska tydligt när man tittar på den stora bilden att en viss typ av uppfödare, som jag hellre vill kalla fölproducenter eller nåt liknande, är mer frekventa i gruppen korsningsavel och uppfödning av billiga renrasiga hästar. Tyvärr, för alla är inte oseriösa eller okunniga men åker med på det bananskalet i andras ögon. Dock spelar det kanske ingen roll om försäljningen av hästarna är det viktigaste?
Jag vet inte. Men jag känner till korsningsuppfödare på både häst och hund som är mycket mer seriösa och kunniga än vissa renrasuppfödare och det är ju lite trist att dom inte kan ta mer betalt för sina djur än vad ekonomiproducenterna kan, rasrent eller ej.

Vad tror du och hur tycker du vi ska tackla problemen med marknaden?

Det finns helt klart en efterfrågan på information och rådgivning angående PSSM. Man kan tycka att det är rasföreningens ansvar men denna har inte velat ta tag i det så nu har vi (jag och Vera Celander) skapat ett forum för alla som vill veta mer, diskutera, fråga, dela sin historia eller vad det nu kan handla om.

Det blev i form av en grupp på Facebook där alla är välkomna.

Sök på PSSM Info Sverige eller prova länken:  https://www.facebook.com/groups/363831830382139/

PSSM - Polysaccharide Storage Myopathy

Anna Eriksson

PSSM är en muskelsjukdom som orsakas av en defekt (muterad) gen, vars namn är GYS1 när det gäller PSSM typ 1, vad gäller PSSM typ 2 håller man fortfarande på att identifiera vilken gen det gäller. Båda typerna ger dock samma problem; överinlagring av glucogen (socker) i musklerna. Mutationen påverkar det enzym som används för att bryta ner glucogenet till glucos - en form som är användbar som bränsle för hästens muskler.

Hos en normal häst kommer all stärkelserika kolhydrater (som socker) att omvandlas till den form av glucos som fungerar som bränsle i musklerna. Men hos en PSSM häst är denna omvandling störd, dels tillverkar en PSSM häst mer glucogen och musklerna kan sedan inte använda glucogenet i musklerna vilket dels leder till överinlagring och dels till att muskeln får energibrist, soppatorsk helt enkelt.

PSSM1 (GYS1) är en dominant gen, vilket betyder att hästen kan få symptom med endast en uppsättning av genen p1/n). En häst som är positiv för PSSM ska därför inte användas i avel då den kommer att nedärva genen i 50% av fallen. Om hästen har fått PSSM genen från båda sina föräldrar (p1/p1) kommer den att nedärva genen i 100% av fallen.

Hästar med dubbel uppsättning är ofta hårdare drabbade, samma gäller hästar som också är positiva för den MH genen (ca 1% av quarterhästarna).

Man tror att ca 10% av quarterhästarna är PSSM positiva men det är inte en rasspecifik sjukdom. Forskana säger att genmutationen uppstod i en tyngre typ av häst som levde för väldigt länge sedan, 1200-1500 år sedan. Denna gendefekt finns därför hos många olika raser, och inom alla typer av hästar –varmblod, kallblod, fullblod, med vissa varianter. Hos kallblod tex kallas sjukdomen EPSM och är vanligt särskilt hos europeiska kallblodsraser, med en prevalens av över 60% hos vissa raser i vissa studier!

Så detta är absolut inget unikt för de amerikanska stockraserna, däremot har AQHA lagt ner stora summor på att finansiera forskningen runt PSSM.

Ca 70% av de PSSM positiva quarterhästarna har typ 1 och 30% typ 2. Inom andra raser, tex varmbloden, är typ 2 vanligast och hos vissa raser, tex fjording, har endast typ 2 setts. Typ 1 är också ovanlig hos lätta raser som arab och fullblod, där man oftast ser typ 2.

Man har sett PSSM hos hästar av över 30 olika raser.

Inte alla hästar med PSSM får symtom, men samtidigt finns det många hästar med väldigt diffusa symptom som ingen vet är positiva och där man kanske avfärdar hästen som bråkig, arbetsovillig och liknande.

Symptomen dyker ofta upp i samband med att hästen sätts i träning men de kan dyka upp när som helst i hästens liv, även senare. Symtpomen är väldigt varierande. Det mest kända är förstås korsförlamning men långt ifrån alla hästar får det!

Symtom kan vara tex ryckningar/darrningar i musklerna, stelhet, muskelömhet, överdriven svettning diffusa hältor som ibland flyttar runt, mycket kraftiga hältor, allmänt dåligt humör eller problem i ridningen –tex att hästen är ovillig att fatta galopp eller samla sig och göra olika övningar. I riktigt svåra fall kan hästen få rena attacker där den får svårt att andras eller resa sig.

Eftersom det är en genetisk sjukdom finns det inget botemedel men det finns mycket man kan göra om man har en PSSM-positiv och symptomatisk häst!

Nr1 är dieten. En PSSM häst ska ha så nära nolltolerans för stärkelse och socker som möjligt. Istället ska den ha en stor andel fett i foderstaten. Man kan tänka på det som att fettet dels minskar upptaget av glucogen i musklerna och samtidigt ersätter det som bränsle. Fettet puttar ut glucogenet och blir till muskelbensin.
Många ger stora givor med olja men det finns också några enstaka färdigfoder som är speciellt utformade för PSSM hästar. Här måste jag dock höja ett varningens finger då många fodertillverkare PÅSTÅR att deras foder är bra för tex PSSM/EPSM eller fånghästar när det i själva fallet är tvärtom. Som ägare till en PSSM häst får man helt enkelt sätta sig in i hästens speciella behov och lära sig läsa innehållsförteckningar.

Extra tillskott av tex selen, E-vitamin, B-vitamin, Magnesium, aminosyror mm brukar också behövas.

Nr2 är motion och rörelse. En PSSM häst ska aldrig stå stilla länge på box. Lösdrift eller mycket utevistelse är att föredra. Lång igångsättning och träningspassen bör innehålla lång uppvärmning/avkylning och många vilopauser. Man måste vara lyhörd, lyssna på hästen och inte pressa den om den har ont.

Med det sagt är det många PSSM hästar som är fullt användbara både till träning och tävling.

Många upplever att dom får en helt ny häst när dom ändrar diet och tränings/motionupplägg. Men en del svarar såklart inte lika bra och både symptom och exakt optimal diet och skötsel är högst individuellt.

Enligt Molly McCue (som tillsammans med Stephanie Valberg är framstående inom PSSM forskningen) är det ca 75% av alla symptomatiska hästar som blir användbara med rätt skötsel. Ca 25% svarar inte. Och varför vissa hästar inte får symptom alls vet man fortfarande inte. Andra källor säger att ca 50% förbättras enbart med dietändring och att siffran är 90% om man ändrar både diet och motion. Det hela är fortfarande lite oklart men forskningen fortgår på PSSM och det är naturligtvis viktigt att testa, oavsett om man vill avla eller ej.

För PSSM typ 1 testar man enkelt med ett manprov, och för PSSM 2 testar man tillsvidare med muskelbiopsi.

Källhänvisning:

http://www.cvm.umn.edu/umec/lab/PSSM/home.html

http://www.equinews.com/article/muscle-disorder-breed-prevalence-studied

http://www.equinews.com/article/update-pssm-horses

http://www.thehorse.com Dr Molly McCue seminar 2010

En sak jag finner ganska frustrerande är att den allmänna kunskapen om hästens grundläggande exteriör är så låg. Jag tycker det är skrämmande att gång på gång se människor som är allmänt kända som kunniga, tex namnkunniga uppfödare, stolt visa upp bilder till höger och vänster på facebook och andra forum på nyinköp, avkommor till sina hingstar eller vad det nu är.

Det gäller både svenska och utländska hästar. Ibland får jag sitta på händerna för att inte fylla på listan med alla ”oooh”, ”aaahhh” och ”vill ha” i kommentarsfältet med någon mindre smidig kommentar och kanske en undran över varför ingen ser de absolut grövsta exteriörsfel som poppar ut mot mig genom datorskärmen.

Men det kan man ju naturligtvis inte göra, hur skulle det se ut! ;)

Men skämt åsido så tycker jag faktiskt att det är skrämmande. Jag är ingen expert men ser det som  min plikt att veta hur en häst bör vara byggd för att hålla för träning –och passa i avel. Det är sorgligt att se hästar som man ser uppenbarligen inte håller för träning säljas billigt till avel, och ännu sorgligare när dessa ”kunniga” köpare är så glada över sitt ”klipp” och dess framtida avkommor (ofta med jättefin stamtavla åt alla håll och kanter) –människor som man borde kunna lita på är extra kunniga i ämnet. Tydligen är detta något som inte är så viktigt längre? Hästen behöver väl inte hålla så många år, eller alls, och man kan ju alltid sätta den i avel….

Jag ska ärligt erkänna att jag blir provocerad av detta! Jag undrar också varför man då ska lägga ner tid och pengar på att lära sig om exteriör och hållbarhet och varför det ska vara en viktig ingrediens i ett avelsarbete… om det inte spelar någon roll?

Jag känner mig manad att lägga ut en liten kurs i hästens grundläggande exteriör och hoppas att någon därute iallafall börjar tänka till och verkligen studera hästar och bilder som delas till höger och vänster, oavsett vem som än lagt ut dom eller hur blåblodig och fin stamtavlan än är.
Min förhoppning är att folk börjar tänka lite. Inget gör mig gladare än en fölspekulant som vill diskutera exteriör, fråga om och se avkomman och föräldrarnas exteriör, styrkor och svagheter. Inget gör mig gladade äm om jag får förklara hur jag har tänkt när jag betäckte ett visst sto, med en viss hingst och vad jag ville förbättra och behålla, samt hur jag försökt gå tillväga för att uppnå det optimala resultatet.
Dvs en häst som håller länge för träning och tävling och som är trevlig att umgås med!

Detta är ju lite svårt att förklara i skrift men ska försöka... så jag försöker illustrera med lite bilder.

Med överlinje och underlinje kan man mena olika saker, och ibland vill man ha en längre överlinje än underlinje respektive tvärtom -beroende på vad man pratar om.

Allra först kollar jag själva kroppens överlinje och underlinje (halsen borttagen), enligt bilderna.
Detta är egna bilder på föl (Axel och Britta) och därför är inte linjerna horisontella som de ska vara (!) på en färdigvuxen häst (pga växtfaser) men förhållandet mellan dom (underlinjen 3x överlinjen) ska fortfarande stämma på yngre hästar och föl. Har snott bilderna från en av mina tidigare blogginlägg i ämnet! Länk!

Det viktiga är att kunna se vart själva skelettet är, så att man inte baserar punkterna på musklerna så att säga.

(Se bilden på Primus nedan för referenser)

Med det jag skrivit om överlinje/underlinje i åtanke vill jag se att hals (3) /bogbladslinje (4)/rygg (8 -ej manke o kors inräknat)/bäcken (5 -höfbensknöl till bärbensknöl) är någotsånär lika i längd och kompletterar varandra bra.

Manken och korset/höften (6) ska vara jämna eller så ska hästen vara byggd lite i uppförsbacke -vilket inte är så ovanligt som man kan tro hos quarter (framförallt de typerna jag jobbar med) men det ser sällan ut så pga den kraftiga muskulaturen på korset.

Bäckenbenet (5) får inte vara för kort, plant eller för stupande! Kolla linjen bärbensknöl-höfknöl. Lutningen ska vara ungefär samma som bogbladets -inget av dom ska vara för kort. Personligen är jag allergisk mot högt ansatta svansar men jag tror det har med bäckenbenet att göra också -att det är för kort på de hästarna.

Lutningen på bogen (4) är superviktig. En för rak, sluttande bog ger ofta en lågt ansatt eller brett ansatt hals och inte sällan en lång rygg.
Om man drar en linje rakt genom manken ner i frambenet (12), och en linje längs med bogen (4), -så ska denna vinkel som bildas vara ca 45 grader.

Själva halsen - dra en linje längs översidan från nacke till manke (1) och en linje längs undersidan från strupe till bog (2) och den undre linjen ska helst vara närmare halva överlinjen så att säga. Lika lång underlinje på själva halsen som överlinje är inte bra och defintivt inte längre underlinje än överlinje. Halsen ska komma ut rakt från bogen och inte vara för brett ansatt. En väldefinierad, välmusklad men inte grov hals. Inga underhalsar eller svanhalsar. Ej lågt eller högt ansatt.
Halsen får inte vara för tjock vid strupen/ganascherna. Det kommer påverka vid arbete. Man brukar säga att linjen från nacken till strupen/undersida ganaschen (14) ska vara mindre än från nacken till nosen (15).

På en färdigvuxen häst vill man se djup i bålen, -dra en linje för ögat från manken rakt ner till undersidan av bröstet (9) och den linjen ska helst vara ungefär lika lång som från samma punkt bakom benet och ner till marken (10). Denna linje ska också vara längre än flanklinjen (17).

  
Jag hittade denna bild som är lite intressant för dels pekar den ut några linjer men hästen är inte helt korrekt. Den har tex lite för sluttande bog och därmed lång rygg, samt är lite krokhasig men det är inget extremt och hästen har ändå en bra balans och är säkert en trevlig häst! Klicka upp bilden om du vill se den större.
 
Men så bestämde jag mig för att använda Primus (Ima Prime Time) som modell istället.
Detta är enbart för att peka ut linjerna.

Primus är ju en ren pleasuremodell och han är bra byggd (AB premierad). Han står lite dumt på bilden , men man ser att bakstället är korrekt. Hade han stått rätt uppställd hade linjen från bärbensknölen till marken (13) gått precis på utkanten av hasen och följt skenbenets baksida ner. Skenbenet ska vara helt lodrätt och inte vinklas åt något håll, då är hasen inte korrekt.

Kohas, krokhas och rakhas är alldeles för vanligt hos quarterhästar. Just hemska hasor ser jag så ofta på bilder som ska föreställa topphästar (på pappret i alla fall)… har sett exempel som det på bilden med spikraka hasor, har sett hasor som sitter BAKOM hästen och hasor som är krokiga pga att bakbenen är alldeles för långa –allt med hållbahetsproblem som följd. Personligen upplever jag att hästar med lite åt det krokhasiga hållet presterar och håller bättre än om hasorna sitter bakom hästen eller om dom är alldeles för raka.
Se det fina exemplet på en rakhasig häst här till exempel. Problemen behöver dock inte vara i närheten av såhär grava för att det ska komma att påverka hästens hållbarhet och repstation. Och med raka hasor ser man ofta raka kotor, lika illa det. Klicka upp bilden om du vill se den i hela dess strålglans.....

Faktum är att jag nyligen såg en lika rakhasad 2-åring på facebook för inte alls länge sedan, som såldes till avel (ja undra varför….suck)!!! Den var efter den fine och mycket kända hingsten Lazy Loper och det räckte tydligen för folk att gå i spin….

Här har vi en annan bild på (o)trevliga hasor, i alla fall de två exemplen till vänster.
 
Och samma här, såg nyligen en annan blåblodig häst på det berömda ansiktsbokforumet med hasorna bakom sig, inte riktigt så extremt som den på mitten av bilden men attans inte långt därifrån… denna skulle naturligtvis också gå i avel. I många fall, om man som jag är besatt och överintresserad, kan man dessutom hitta nära släktingar och se att de dåliga extyeriördragen nedärvs starkt och fint! Jättebra!
Och nej, alla som älskar Lazy Loper –vilket jag själv gör- kan ta det lugnt och behöver inte gå i taket för det är en kanonhingst, välbyggd och fantastisk. MEN inte ens Lazy Loper kan trolla bort stoets gener och inte allt med en livmoder behöver avlas på!!!
Det finns helt enkelt ingen hingst i hela världen som kan få dålig exteriör hos ett sto (eller tvätom) att försvinna och avkomman kommer obönhörligen att få 50% av anlagen från båda föräldrarna! Och vissa anlag nedärvs starkare, råkar det då vara dålig exteriör så S.L.U.T.A  A.V.L.A!!!

Ja, då återgår jag till min lilla exteriörkurs då…
 
Kotorna och hoven ska följa bogbladets vinkel –ca 45 grader eller lite mer.
Knäna ska vara platta och raka. Jag ser dock hellre en häst som är lite över i knäna än en där knäna bryts bakåt, då det förstnämda oftast inte har någon betydelse för hållbarhet och ridbarhet.
Hasorna får absolut inte sitta högt! Linjen från höftpunkten till hasen ska vara lång. För att få en häst som är stark i bakkärran och som har lätt att samla sig över hasorna är det önskvärt med lång, muskulär skank och lår, och ett välmusklat ”bakknä” När man tittar på hästen bakifrån ska området runt knät vara den bredaste punkten. Knäleder och hasleder ska vara rejäla.

Britta (MS Cool N Collected) får illustrera linjen som går från bärbensknölen via baksidan av hasen och kotleden. Kunde inte låta blir att märka ut några linjer till eftersom hon är så välbyggd, och även att hon är en åring i växtfas på bilden så ser man att den grundläggande balansen finns där och det har med hennes skeletts uppbyggnad att göra.

Hovarna är ett annat gissel hos quartern, något man helt verkar ha glömt bort ibland. Resultatet har blivit många hästar med kass kvalitét eller för små hovar. Det i samband med att det avlas vilt på raka kotor ger massor av hållbarhetsproblem som tex strålbenshälta.
Angående hovarnas kvalitét tycker i alla fall jag att det minsta man ska kunna begära av en häst som används i avel är att den kan gå barfota i hagen. Det är ett av mina kriterier när jag väljer avelsdjur. Och faktum är, att även om man kan se lite olika typer av gångartsquarter i mina hagar så kan man sätta sig och märka ut punkter och linjer på varenda en av dom och inte få några större avvikelser eller variationer. Jag bedömer varje föl som föds med samma ögon, ser vad dom har fått med sig av föräldrarna och vilka exteriöra styrkor och svagheter de har, och som föräldrarna därmed nedärver. Balansen är A och O, oavsett typ!

Det finns mycket mer att skriva om exteriör och jag har tex inte gått in så mycket på benställningen här men det får räcka tillsvidare. Om du har orkat läsa såhär långt är du antagligen intresserad och då tycker jag att du ska sätta dig och surfa runt lite och se själv!
Kolla på olika bilder på hästar, både bland dom du känner och kanske allmänt och se hur de framgångsrika hästarna ser ut. Om en häst som används i avel inte är riden och tävlad så kan det absolut finnas vettiga anledningar till det, men ta reda på dom då om du verkligen är intresserad. Om det inte finns en vettig anledning (som inte låter som en efterkonstruktion) och hästen uppvisar grava exteriöra fel så kanske man kan lägga ihop två och två (och förhoppningsvis få det till fyra). Hur ser helsyskonen ut? Eventuella avkommor? Har dom presterat något?

Ingen häst är perfekt! Alla hästar har någon eller några svagheter. Det viktiga är vad de nedärver och att man försöker komplettera med rätt individ när man avlar. Men många hästar som används i avel har alldeles för stora exteriöra avvikelser och bör helt enkelt inte avlas på. Och en häst som bevisligen inte håller för ridning på grund av sin exteriör har inte heller i avelsboxen att göra. Oavsett stamtavla.

Innan jag blir påhoppad för att vara en snobb eller liknande så vill jag återigen påpeka att allt detta jag har skrivit är grundläggande kunskap som finns att läsa och lära sig överallt. Alltså inget jag har hittat på själv. Och om DU är en uppfödare borde du redan veta det.   

Gott Nytt År!   

Som flera påpekat kan det ju vara bra att lägga ut information om hur man går tillväga för att testa sina hästar!!!

Om man har en quarterhäst kan man göra ett kombinerat test genom AQHA. Då testar man HYPP, PSSM1, MH, GBED och HERDA (de tre förstnämda är dominanta gener och de två sista är recessiva)

Detta kostar $85 för AQHA medlemmar.

http://www.aqha.com/News/News-Articles/02032012-Genetic-Testing.aspx

Även APHA erbjuder ett paneltest för registrerade paintar. De testar HYPP, OLWS, GBED och HERDA för $100. OBS-det verkar som att dom inte testar PSSM1 i sitt paneltest, så detta måste isåfall testas separat! Någon med aktuell information får gärna bekräfta/dementera detta, om inte APHA inkluderar PSSM1 i sitt paneltest borde dom verkligen börja NU!

http://my.apha.com/breed/regguides/regguide5

http://press.apha.com/pdfs/fieldservices/DNAHairKit.pdf

Har man en annan ras eller kanske redan har testat för övriga aktuella sjukdomar så finns det flera lab i USA man kan skicka sina tester direkt till. Jag använder gärna Animal Genetics, http://www.horsetesting.com/PSSM.htm

Dominant eller Recessiv?

Skillnaden på dominant och recessiv gen är denna:

50% av generna i en häst kommer från pappan och 50% från mamman.

Med en dominant gen, som tex HYPP och PSSM, kan hästen vara påverkad om den har en kopia av genen, dvs enbart ett av föräldradjuren har nedärvt genen. Det benäms tex N/H om det är HYPP eller N/P1 om det är PSSM.

En häst med dubbel upplaga av dessa gener, dvs den har fått genen från båda föräldradjuren (H/H och P1/P1) är hårdare drabbad än om genen finns i enkel upplaga men även i enkel upplaga kan den alltså uttrycka sig i hästen.

Recessiva gener kräver att hästen fått genen från båda föräldrarna för att den ska uttryckas -dvs ge en sjuk häst.

En häst som bär på genen i enkel upplaga (N/Gb =GBED, N/Hr= HERDA, N/O= OLWS) är just det -en bärare. Den är inte påverkad av genen på något sätt men kan nedärva genen till sin avkomma och bör därför endast korsas med en häst som inte är bärare av samma gen.

En häst som får en recessiv gen från båda föräldrarna är alltid påverkad. Det innebär för en Gb/Gb eller en O/O att den dör kort efter födsel om inte stoet kastar det defekta fostret innan.

För en Hr/Hr innebär det ett livslångt lidande och ofta ett kort liv.

Nedärvningen ser ut såhär:

Recessiva gener

En avkomma till två bärare av en specifik recessiv gen (tex GBED) har:

25% chans att bli helt fri från genen (N/N)

50%  chans att bli bärare av genen och själv opåverkad (N/Gb)

25% chans att ärva genen i dubbel upplaga och vara påverkad (sjuk) (Gb/Gb)

En avkomma till en bärare av recessiv gen och en ickebärare:

50% chans att bli bärare av genen och själv opåverkad (N/Gb)

50% chans att bli ickebärare av genen (N/N)

Dominanta gener

En häst med två kopior av en dominant (tex HYPP H/H) gen kommer alltid att nedärva genen till avkomman 100%

En häst med en kopia av den dominanta genen kommer att nedärva genen till avkomman 50% av gångerna

Om man korsar två individer med en varsin kopia (tex HYPP N/H+HYPP N/H) av genen har man:

25% chans till en icke positiv häst (N/N)

50% chans till en positiv häst med en kopia av genen och påverkad (N/H)

25% chans till en positiv häst med dubbla kopior av genen och påverkad (H/H)

Att notera är att det i Svensk djurskyddslag regleras vad man får avla på och inte, och man får inte avla medvetet på defekter som kan orsaka lidande hos avkomman. Därmed är det alltså olagligt att medvetet avla på en PSSM eller HYPP positiv häst. Och även om det alltid kommer vara omöjligt att kunna bevisa vad en uppfödare vet och inte vet så finns lagen av en anledning, och i förlängningen kommer detta att skilja agnarna från vetet vad gäller de uppfödare som tar sitt ansvar för de föl de väljer att producera och de som inte gör det.

Förr eller senare kommer dessutom kunskapen om dessa sjukdomar anses vara något varje uppfödare ska vara medveten om och kanske till och med ett testningstvång införas.

Från och med säsongen 2013 kommer vi kräva testning av alla ston som betäcker med Ima Prime Time och inga ston som är positiva för de dominanta generna kommer att accepteras.

Detta är en liten specialannons för vår lurviga Mon Chi Chi, Chokladpralin, Sockertopp –ja kärt barn har många namn –LASSE!
Under hösten har det uppdagats att både Luisa och Lasse är PSSM positiva… vilket kom som en smärre chock för mig då jag varit under uppfattningen att hennes föräldrar var negativa och därför inte testat henne själv. En dyrbar läxa för mig att lära då min bestämda uppfattning är att INTE avla på hästar som är positiva för någon av de dominanta genetiska sjukdomarna…

Jag har gått igenom alla stadierna av förnekelse, ångest, förtvivlan, skam, förlägenhet och slutligen landat i acceptans och visshet i att jag har avlat fram Lasse med de godaste intentioner och att jag faktiskt trodde att jag visste att Luisa var PSSM negativ. Nu var hon inte det och då är det bara för mig att bita i det riktigt sura äpplet, och sörja att ett av mina fina avelsston inte längre kan användas i avel...
Läxan är att ALLTID testa själv eller be att få en kopia på testresultat.
Men faktum kvarstår, hon är n/p1 och kommer att pensioneras från avelsboxen. Det innebär också att jag inte kommer att sälja Lasse till någon som vill använda honom i avel.

Kort om PSSM
PSSM är ett ganska nydiagnostiserat tillstånd och man tror att mer än 10% av quarterpopulationen bär på genen. Den finns inom många raser, man har sett den i studier i ett 30-tal raser med några mindre variationer, tex hos kallblodsraserna, varmblod, halvblodsraserna, fullblodsraserna…. Särskilt vanlig är den hos de Europeiska kallblodsraserna där den i vissa raser finns hos 66% av populationen! Hos kallblod brukar det benämnas EPSM. PSSM kommer i två typer -hos vissa raser, som quarter, paint, appaloosa tex är typ 1 vanligast, man säger att ca 70% bär på PSSM1 genen och resten PSSM2 genen.  Hos vissa andra raser, som tex fjording, hittar man enbart PSSM typ 2. Så även med lätta raser som tex arab, fullblod., travare osv.
För att diagnostisera PSSM typ 1 gör man ett enkelt dna prov på tagel och för att diagnostisera PSSM typ 2 gör man en biopsi.
Man tror att PSSM härstammar från en enda individ för väldigt väldigt länge sedan, innan hästen utvecklades i olika raser. Det är därför man kan hitta den hos en sådan vidd av raser och typer av hästar. Man tror att den ursprungliga individen i sig var en tyngre häst, sk draft-typ.

PSSM står för PolySaccharide Storage Myopathy och innebär överinlagring av glukogen i musklerna. Hos den normala muskeln fungerar glukogen som bränsle till muskeln men en pssm-muskel kan inte omvandla glukogenet till bränsle och blir således fylld av glykogen och samtidigt utmattad. Detta gäller främst de snabba muskelfibrerna. Symptomen på detta kan vara väldigt många, allt från ovilja att arbeta eller gå, lathet, stress,  beteendeproblem, diffusa hältor, muskelkramper, kraftiga hältor och korsförlamning. Jag tror att detta tillstånd är mycket vanligare än vad vi har förstått här i Sverige, hur många quarterhästar har inte lite skumma symptom, uppvisar ”dålig attityd” i träning och klassas som idioter av hot-shot tränare som inte kan tänka längre än näsan räcker?!

Inte alla hästar med PSSM utvecklar symptom. De som är värst drabbade är de som har ärvt pssm genen från båda sina föräldrar, dvs p1/p1 men även de som är n/p1 kan uppvisa kraftiga symptom. Ofta dyker symptomen upp när hästen sätts i träning och musklerna inte orkar med det intensiva arbetet. Men för en del hästar kommer inte symptomen förrän senare i livet.

För Luisa, Lasses mamma, kom symptomen nu i somras och var anledningen till att jag testade, eftersom min magkänsla (den berömda och bestämda!) skrek PSSM... Vilket det också var. Luisa är 12 år och jag har haft henne i 6 år och hon har inte haft några symptom hos mig innan. Luisa har svarat mycket bra på ändring av dieten, det vände på några dagar när jag tog bort kraftfodret och började ge henne enbart lusernpellets med rapsolja, magnesium, E-vitamin/Selen, B-vitamin och Krafft Muskel. Helt otroligt att maten kan göra så mycket!!! Daglig motion får hon ju ändå, mina hästar är ute i ca 16-18 timmar/dygn i stora kuperade hagar.

Eftersom det är en genetisk sjukdom finns det inget botemedel för de hästar som blir drabbade men många, faktiskt ca 75% av alla symptomatiska hästar enligt studier blir 100% användbara med rätt typ av diet och motion. Ca 25% svarar inte på detta och det verkar kopplat till vissa blodslinjer som är svårare drabbade, dessa hästar är ofta positiva för MH, också en dominant genetisk sjukdom.
Endast 1% av quarterhästarna anses vara positiva för MH.

Så vad gör man då om man har en häst som är positiv för PSSM?
Det viktigaste, både som behandling och som förebyggande oavsett om hästen har symptom eller inte är rätt diet och motion.
En PSSM positiv häst ska aldrig stå stilla på box för mycket. Mycket utevistelse, gärna lösdrift och daglig motion är A och O. Aldrig boxvila om det kan undvikas. Om hästen är igång ska man undvika att ställa av den, daglig motion är viktigt. Longera eller tömkör till exempel de dagar hästen inte rids. En PSSM häst ska ha koninuitet i sin träning. Många PSSM hästar fungerar bra som tex reininghästar trots att de använder sina snabba muskelfibrer mycket, men hemligheten är att inte rida för intensivt –tex galoppera på en cirkel i 10 minuter som många gör, utan träna längre och inte så intensivt och med lång uppvärming, många vilopass och lång nedvarvning. Och om ryttaren är lyhörd och käner av när det blir motstånd i hästen så kan man nöja sig med skritt i några dagar osv.
Kanske egentligen det sätt ALLA hästar mår bra av att tränas på egentligen, inte bara PSSM hästar…..

Fodret och dieten är av högsta vikt. Eftersom en PSSM häst inte kan processa socker så ska man hålla stärkelse och kolhydraterna till absoluta minimum. Dvs ingen spannmål, färdigfoder med spannmål och hög stärkelsehalt osv. Ingenting med melass i.
Samtidigt svarar PSSM hästen bra på fett. Fettet ersätter i viss mån glukoset i musklerna och muskeln kan använda fettet som bränsle istället. Många hästar svarar mkt bra på en ganska stor giva av en bra olja i foderstaten, lusern utan melass och naturligtvis ett bra grovfoder med låg sockerhalt. Det finns också specialfoder som Saracens Re-Leve som är speciellt utformat för PSSM hästar då det kan finnas negativa effekter av att fodra med mycket rent fett länge för vissa hästar. Mineraler som selen och magnesium samt extra E-vitamin och B-vitamin är också bra. Med en väl balanserad låg stärkelse/hög fett foderstat fungerar de flesta PSSM hästar precis lika bra som alla andra hästar.

Man diskuterar varför vissa PSSM positiva individer aldrig uppvisar några symptom och en tanke är att dessa individer redan har  rätt skötsel –dvs mycket utevistelse, motion och en välbalanserad foderstat med stärkelsefri diet. Många, som jag, håller ju redan sina hästar på detta sätt och man menar att detta kan vara en anledning till att vissa positiva hästar helt enkelt aldrig blir sympomatiska.
Det jag har lärt mig om hur man sköter en PSSM häst är egentligen bara hur jag tycker att man ska sköta alla hästar i stort sett.

Det finns mycket information att hämta på nätet om PSSM. Jag försöker vara noga med källan, det finns mycket felaktiga fakta och åsikter där ute.
Informationen ovan har jag i första hand hämtat från dr Molly McCue, hon är tillsammans med dr Stephanie Valberg, båda vid Univerity of Minnesota två av de mest kunniga inom detta, de identifierade genen och utvcklade testerna för PSSM.
 
Nu är ju Lasse då positiv för PSSM1, n/p1 dvs han har fått en gen från sin mamma.

Därför kommer jag att vara noga med vart jag säljer honom, det är viktigt att köparen är fullt medveten om vad det innebär och hur han ska skötas. Dock behöver det inte betyda att han är krångligare att sköta en vilken annan häst som helst, det är bara viktigt att man ger honom rätt foder, motion och är uppmärksam i hans träning. Eftersom man är medveten om detta redan från föl så har man all möjlighet att förebygga att han någonsin blir symptomatisk, och om han skulle börja uppvisa symptom någon gång i livet så vet man direkt vad det är och vad man ska göra. Naturligtvis kan jag inte garantera att han aldrig kommer bli sympomatisk men med honom vet man redan från början vad man har att deala med.
Jag ser en mycket ljus framtid för Lasse, han är oerhört talangfull och kommer att gå långt i rätt händer.

Så här kommer då ”annonsen”:

CQ Ima Sugar Chip *pending* aka LASSE, 2012 brun quarterhingst
e: Ima Prime Time (Zips Chocolate Chip x Ima Triples Image)
u: Hints Sugar Luisa (Undeniably Hint x BS Elaine Sugar Bars)

Stammen talar för sig själv, fullpackad med AQHA champions och meriterade hästar!
Ima Prime Time, amateur/open AQHA Champion, AB premierad. Läs mer och se hans showrecord på hemsidan!
Lasses farfar ZCC behöver ingen närmare presentation, det fantastiska stoet Ima Triple Image har nästan 240 AQHA poäng i WP, ROM och Superior WP samt World Champion am WP, World Show finalist Top 10 i Open WP!!! Hon tävlades på World Show-nivå i Open, Amateur och Youth!
På mödernets sida har Lasse den välmeriterade hingsten Undeniably Hint som morfar, bla AQHA Champion, Superior och ROM i Halter och Performance, DQHA Leading Sire, Reserve Champion Get Of Sire osv…
Detta är några riktigt välmeriterade hästar i första, andra och tredje led!!!

Lasse är en kompakt, välmusklad, korrekt ställd hingstunge med kort rygg och spikrak topplinje – hans exteriör gör att han är extremt mycket pleasure, stark och djup i hasorna och med supertighta, flata rörelser framtill. Av båda Primus avkommor här i år är det han som rör sig bäst för pleasure.
Han kommer att stå bra i halter och är avlad för WP, Trail etc –kanske en blivande AQHA Champion precis som hans pappa, bror, farfar, farmor, morfar…. Ja ni fattar.

Lasse är en snäll och mjuk kille, lite försiktig med en känslig ådra. Precis som sin bror Axel, och han kommer trivas bäst med en mjuk hand och gå genom eld för sin människa. Dessa hästar kan ridas med sytråd och tankeöverföring och behöver ingen hårdhänt träning.
Precis som sina syskon växer han mycket jämt och sakta och kommer att växa länge vilket borgar för en hållbar individ.
Som sina föräldrar har Lasse superfina hovar, mycket bra hovkvalitét, han får fint beröm av hovslagar-Jocke! Korrekt och rättställd i benen. Överlag en välbyggd och snygg kille!

Lasse har stor potential att gå riktigt långt och jag vill gärna att han får visa upp sig på tävlingsbanan. Säljes MYCKET FÖRMÅNLIGT till någon som kanske vill träna och tävla pleasure, trail, halter och liknande grenar. Eftersom jag nu vet att han bär på PSSM genen och vill vara helt öppen med detta så att hans blivande ägare kan förebygga och sköta honom på rätt sätt har jag nu kraftigt sänkt priset på honom till Rätt person.

Priset reflekterar inte hans kvalitet!

Jag vill vara mycket tydlig med att han inte har några som helst problem och förhoppningsvis aldrig kommer att få det heller men att jag inte kan garantera något och jag har som krav att han kastreras och inte används i avel då jag inte vill medverka till att föra vidare de dominanta generna. Men det finns ingen anledning att han inte ska kunna bli tävlingshäst som vilken som helst. Som med alla mina uppfödningar vill jag gärna ha kontakt och följa honom, och finns här som stöd om frågor uppstår!

Gå gärna till min Facebooksida för att se bilder och filmer från födsel och framåt!

Jag vill avsluta med att säga detta –oavsett vilken eller vems häst/föl du är spekulant på så se till att den är eller blir testad för PSSM. För detta är så mycket vanligare än vad många av er därute vet… i en stor grupp quarter/paint (till exempel hos en stor uppfödare) är det i princip ganska säkert att det finns någon eller några PSSM positiva hästar. Och ingen går säker, det går inte att utläsa i stamtavlan vilka hästar som kan vara positiva eller ej. Något att tänka på….
Och har du en häst med skumma symptom som veterinären inte kan diagnostisera, testa den för PSSM, oavsett ras! Om du börjar med manhår eller biopsi är beroende på ras.

Har du några frågor om PSSM så är du välkommen att ställa dom så ska jag försöka svara så gott jag kan eller leta reda på ett svar!

Jag har lovat skriva ihop detta till de som efterfrågat länge, tack för tålamodet. Här kommer det!

Uppfödning av föl startar långt innan fölet ens blivit tillverkad och är ett litet embryo i mammas mage. Det startar med en tanke och ett beslut och förhoppningsvis mycket planering och inhämtande av kunskap och information runt allt som har med fölet att göra. Från att informera sig om de tänkta föräldradjurens blodslinjer, exteriör, meriter, till ett utveckla en plan och ett syfte för avkomman, till att besluta om betäckningssätt och val runt allt det praktiska runt ett dräktigt sto, fölning och sedan den nya lilla individen man förhoppningsvis har ansvar för om allt går vägen!

Här ska jag beskriva hur jag fodrar och sköter det dräktiga och digivande stoet samt fölet från födsel till avvänjning. Ja det blir långt och invecklat... men sådan är verkligheten och det är mycket att tänka på!

Utfodring av det dräktiga och digivande stoet
En balanserad foderstat är viktig för alla hästar med synnerligen för de som används i avel och för den växande hästen. Jag förutsätter alltså att man redan har en bra uträknad foderstat till sitt sto redan innan betäckning och att hon är i gott hull. Stoet kan gå på denna foderstat större delen av dräktigheten, personligen vill jag dock ändå ligga i överkant på behoven av allting –energi, protein, mineraler och vitaminer. Jag vill se ett sto med bra muskelmassa och lite trivselvikt utan att vara smällfet. När det börjar närma sig de 4 sista månaderna börjar fostrets tillväxt öka markant och man måste följa med stoets ökande behov i foderstaten.

Jag räknar alltid på mina foderstater! Jag vet grundbehoven på mina ston och räknar ut vad de behöver för att täcka dessa behov samt tillägg i slutet av dräktigheten men sedan ligger jag som sagt gärna över behoven snarare än under. Jag vill veta att stoet får i sig minst det hon måste, men sedan fodrar jag med ögat och känslan utöver det. Om tex 15 kg grovfoder räcker för att täcka behoven gott och väl så är det fortfarande fri tillgång som gäller även om stoet äter 20 kg.
Foderstatberäkningen och analysen hjälper mig bara att veta minimumgiva samt ha koll på mineralkvoterna. Vet jag tex att grovfodret innehåller väldigt mycket kalcium och lite fosfor –vilket är ganska vanligt- så vet jag också att jag kanske måste öka på fosfortillskottet ju mer stoet äter av grovfodret osv. Efter några år behöver man inte räkna på vartenda kilo man ändrar utan man får in rätt tänk och vet hur man reglerar sådana saker efterhand om man har koll på grundförutsättningarna, men jag rekommenderar verkligen att man lär sig det grundläggande i att räkna foderstat för att få in denna vana, samt använda ögat.

Grovfodret är alltid grunden i mina hästars foderstat. Ett bra grovfoder är a och o!
Med grovfoder menar jag ensilage/hösilage och hö. Personligen fodrar jag alltid mina dräktiga ston med hösilage och jag bryr mig inte så mycket om torrsubstansen så länge hästarna med lätthet kan få i sig tillräcklig mängd under dygnet. Jag är alltså inte rädd för blött hösilage utan det är näringsvärdena som avgör. Det ska helst vara höga värden och hög kvot. Jag fodrar gärna mina avelsston med ett hösilage på kvot 10-13, det kan ju anses vara ett ”koncentrat” och kan vara räddningen för ett högdräktigt sto som tappar matlusten eller inte orkar äta tillräcklig mängd i slutet av dräktigheten! Nu kan det vara svårt att få tag i sådant hösilage, det verkar som att tredjeskördar på hösten där gräset slagits ganska tidigt i växtfas på en välskött vall ger dessa foder. Men får man inte tag på det, eller om man har en väldigt lättfodrad häst som har lätt att bli fet och ett sådant koncentrerat grovfoder inte funkar så går det naturligtvis bra med mindre koncentrerade foder. I slutänden måste man räkna och se så att den mängd stoet måste få i sig för att gott och väl täcka behoven kommer fungera. En kvot på 8-9 kan fungera jättebra.

Energi och protein är nog så viktiga men vid brist på dessa syns det på hästen. Antingen kan den tappa överlinje/muskler, bli bukig, bli fet eller bli rent av mager. Det vanligaste är proteinbrist och det påverkar främst överlinjen och musklerna och kan ge en häst som ser bukig ut.
Det som dock inte kan påtalas nog är vikten av en god och balanserad tillförsel av mineraler, vitaminer och aminosyror.
Mineraltillförsel under fostertiden kommer att påverka fölet och dess hållbarhet. Se till att behoven är med råge uppfyllda och att kvoterna är bra! För mycket fosfor och en låg Ca/P kvot till stoet under dräktigheten kan till exempel ge ocd och andra tillväxtproblem hos avkomman. Vid foderstat med hög kalciumhalt som tex många grovfoder och mycket lusern måste man se till att man följer med upp med fosfor och magnesium. Kvoter att hålla reda på är Ca/P och Ca/Mg och selenbehovet är mycket viktigt att uppfylla, gärna ligga i överkant men inom den rekommenderade givan.

Ofta kan man behöva tillföra främst protein till grovfodret och då är lusern ett bra alternativ. Med lusern kommer också energi så har man ett överviktigt sto kan det vara bättre med ett rent proteintillskott som soja, potatisprotein eller Krafft Muskel men jag brukar ge mina ston lusern. Oftast behöver jag inte ge det förrän när stoet varit digivande i några månader och näringen i gräset går ner på hösten men detta är ju helt beroende på de individuella förutsättningarna. Tänk på att lusern innehåller mycket kalcium så att man har koll på Ca/P kvoten.
Jag ger alltid melassfri lusern och väljer oftast pellets som jag blöter upp då jag tycker det är smidigast. Fibrerna i lusern gör att det räknas som ett grovfoder och jag ger ofta fri tillgång på lusern om det finns ett behov, tex ett sto som faller ur på hösten. En del tror att pellets är sämre än hack men det är det faktiskt inte, även lusernpellets innehåller så mycket fibrer att det räknas som grovfoder och i många fall kan det vara bättre med pellets, tex om man har en häst som har svårt att få i sig tillräckligt. Jag blöter dom dock alltid, vilket också gör det väldigt lämpligt att blanda ner ev tillskott i samt för att få i hästen extra vatten.

Essentiella aminosyror som Lysin, Methionin och Cystein är mycket viktiga för stoet och fostret!
I ett bra grovfoder finns det aminosyror men personligen tycker jag att det är viktigt att verkligen säkerställa intaget av dessa viktiga näringsämnen, eftersom de är så avgörande. Lysinrika foder är tex lusern, potatisprotein och soja.
Själv har jag gjort det lite enkelt för mig här. Jag fodrar överlag väldigt lite med kraftfoder och vill minimera intaget av stärkelse och kolhydrater så mycket som det absolut är möjligt. Men i min avvägning har jag funnit att den bästa vägen för mig är att ge en anpassad giva av ett färdigfoder för det dräktiga stoet. När jag har valt foder har det viktigaste varit mineral och vitaminsammansättningen samt aminosyrorna och jag ger en mindre giva (oftast runt något kilo men det beror helt på grovfodret) av ett lämpligt fullfoder till mina ston sista halvan av dräktigheten, lite större giva efter fölning och fram till betet när gräset är som mest innehållsrikt. Jag aär personligen oerhört nöjd med Saracens foder, tex balancern Stamm 30. Med en balancer kan man hålla kraftfodernivån väldigt låg! I vissa fall har jag använt mig av Havens Ferto-Lac.
Med detta får jag också vitaminer som tex extra E-vitamin, B-vitaminkomplexet och alla de viktiga mineralerna och ofta behöver jag då inte tillsätta några mineraler eller kanske bara en enstaka mineral, tex fosfor (behövs dock aldrig med Stamm 30).
Det viktigaste när man väljer ett färdigsammansatt kraftfoder är att man har koll på alla ingredienser och att det passar den övriga foderstaten. Det finns ingen mening med att välja ett foder som inte innehåller tex de viktiga aminosyrorna och rätt sammansättning av mineraler och vitaminer. Observera att man kan få tillföra en viss mineral eller vitamin ändå, särskilt om man inte ger så mycket av kraftfodret. Jag upplever att det jag oftast får tillsätta är fosfor och E-vitamin (ett dräktigt/digivande sto har ganska högt E-vitamin behov!) men detta varierar från år till år och sedan jag hittade Stammen har behovet i princip eliminerats, men återigen -man måste avgöra från varje år utifrån sitt grovfoder. Andra mineraler som oftast fattas är tex koppar och zink, och i kombination med höga järnvärden som i princip alla foder på marknaden (både grovfoder och kraftfoder) innehåller blir denna brist påtaglig. Dessa mikromineraler är extremt viktiga för fostret och den växande hästen! I takt med att markerna försuras blir detta problem större och större och det är viktigt att man är medveten om det.

Observera att näringstillförseln för stoet är mycket viktig under hela dräktigheten, inte bara de sista månaderna som vissa verkar tro. Och min åsikt är att man måste veta vad man stoppar i sitt dräktiga sto. Att ställa ut en storbal på fri tillgång duger inte, även om man vet att det är bra värden…. Alla ston är olika i sina behov och när de behöver extra av olika näringsämnen. En del ändrar sin metabolism direkt när dom blir dräktiga och då måste man möta de nya behoven redan från början.

Så för att sammanfatta kort så innehåller foderstaten för det dräktiga stoet följande:

-Ett högvärdigt grovfoder med så hög kvot som möjligt.
-Proteintillskott vid behov, lusern (protein och energi) och/eller Stamm 30. Andra proteintillskott på marknaden är tex soja, potatisprotein eller Krafft Muskel
-Saracen Stamm 30, Saracen Mare Care, Havens Ferto Lac eller annat lämpligt färdigfoder avsett för det dräktiga och digivande stoet och som passar med grovfodret.
-Ev mineral och vitamintillskott. Jag använde tidigare ofta VSL pulver som innehåller E-vitamin, Selen och Lysin men numera behöver jag oftast bara tillsätta en ren E-vitamin till hästar med särskilda behov. För ren fosfor använder jag fosforbalans och om jag även måste tillsätta magnesium så kan jag välja BioMag eller komplettera med ett rent magnesiumtillskott.
-Rapsolja eller Linfröolja om det passar i övriga foderstaten. Kan ersättas med riskli, tex Equi Jewel.

Efter stoet har fölat skjuter behoven i höjden och det smidigaste sättet är då för mig att öka kraftfodret, men man kan vänta tills efter fölbrunsten och såklart öka försiktigt. Naturligtvis ger man mer grovfoder om stoet äter mer –redan från början, fri tillgång dygnet runt är vad som gäller här. Mina föl föds ofta tidigt på året och jag kan då inte ta hjälp av betesgräset utan det gäller att fodra på fram till det är dags att äta gräs enbart dygnet runt.

Ett bra bete är det bästa för ett digivande sto och hennes föl! Förutsatt att betet är välskött och bra så finns allt de behöver i gräset, tom mineralerna. Jag fodrar inte extra under betessäsongen om det inte finns särskild anledning. Däremot måste man hålla koll på sensommaren så inte stoet börjar falla ut. Fölen växer och tar ofta sitt innan stoets kropp nyttjar näringsämnena till sig själv och närinen i gräset kan börja tryta. Ofta måste man stödfodra redan på betet och då använder jag samma fodermedel som innan betet förutom grovfoder –det lägger jag inte till förrän hästarna får i sig för lite strå/TS på betet. Nu börjar också fölis få eget foder, vilket jag beskriver mer om nedan. Jag låter gärna mina ston med föl gå ute länge på betet med stödfodring, kanske till oktober givetvis beroende på väder och tillväxt.
Detta gör att när det är dags för installning, och därmed avvänjning hos oss, så är fölen så pass stora att dom äter egen mat och i princip oftast har vant av sig själva.

För att ta reda på vad hästens behov är rekommenderar jag ”SLU’s Utfodringsrekommendationer för Häst” som även innehåller en hel massa bra information om näringsvärden i olika fodermedel. Detta ger en bra fingervisning och något att utgå ifrån men alla hästar är olika och man måste lära känna sin egen hästs behov. Dessutom rekommenderar jag att man ligger i överkant på de olika behoven när man räknar.

Fölet!
Efter all planering, väntan och omskötsel av sto som blir rundare och rundare får man så om allt går vägen sitt hett efterlängtade lilla föl! I den romantiska bilden så försvinner alla problem och oroskänslor när man ser det lilla knytet ligga i halmen och kämpa för sitt första andetag men så fungerar det ju oftast inte, i alla fall inte för mig oavsett hur många föl jag får.
Alla gör olika och har sina egna rutiner och jag vet att hästar har fölat i tusentals år och att det finns uppfödare som har stora flockar som går ute och låter hästarna sköta det hela själv och har så gjort i 50 år och bla bla bla, men så jobbar inte jag och jag ska beskriva det sätt som fungerar bäst för mig.

För det första så måste man ha koll på ungefär när stoet kommer att föla. Man räknar lite olika, en del räknar på 330 dygns dräktighet, en del på 340 osv. En del ston fölar alltid på samma dygn men det kan man aldrig lita 100% på och ofta vet man inte vilket dygn det är, tex om det är ditt eller stoets första eller andra föl. Efter dygn 320 räknas fostret som fullgånget men det finns undantag. En del föl föds tidigare och är fullt färdiga och redo att födas och en del ston går över året med föl som ändå är prematura. Så det är ingen hundraprocentig vetenskap men oftast är det så och oftast fölar stona mellan dygn 330-350 även om 320-370 räknas som helt inom det normala spannet.
(Det finns supersmidiga kalkylatorer online att använda när man räknar ut fölningsdatum och själv räknar jag alltid ut dels när stoet gått 330 dygn och dels när hon gått samma antal dygn som förra gången hon fölade.)
Av dessa anledningar är det min bestämda åsikt att det är av högsta vikt att vaka på sitt sto när hon närmar sig fölning! Oavsett hur man gör detta -med kamera, fölvakt, sover utanför boxen… inget sätt är 100% säkert och jag anser att man har en skyldighet att vaka så mycket och noga man kan. Man bär hålla extra koll på stoet ett bra tag innan det närmar sig fölningsdatum, ju mindre van man är eller om man inte känner stoets fölningsmönster –desto viktigare. Snabb hjälp är av högsta vikt vid eventuella problem. Jag har själv varit med om  det då ett av mina ston fick problem på dygn 280 och började föla. Moderkakan lossnade och kom före, inget föl kom och hade vi inte upptäckt detta i princip direkt hade vi hittat vårt fina sto dött i hagen ett par timmar senare. Nu kunde vi omedelbart tillkalla veterinär och efter en lång, hjärtskärande kamp kunde veterinären rädda Cluanna. Nej det är inte något man vill läsa när man är ”väntande” det förstår jag, men det är så verkligheten ser ut. Saker och ting händer, och med avel finns det inga garantier för något. Lämnar du ditt sto ute dygnet runt i flock och utan full kontroll är risken mycket högre, och det är en risk jag personligen inte är beredd att ta med mina flickor.

Jag har tidigare skrivit om fölvak, vad man gör vid fölning och om lite olika problem som kan inträffa så jag ska inte gräva ner mig mer i det här, men rekommenderar alla som väntar föl att läsa på och skaffa sig så mycket information som möjligt.

Nu återgår vi till det roliga, det lilla fölet! Jag vill alltid vara med vid fölning och om mamma häst tycker det är okej hjälper jag alltid till, som draghjälp vid värkarna, som torkhjälp och massör innan fölis rest sig, som mjölkbar så att fölis får i sig en slurk råmjölk så fort som möjligt gärna innan den kommit på fötter osv. Och vi förutsätter att allt har gått bra, fölis har rest sig, diat, bajsat och kissat. Mamma häst tar till sig sin lille avkomma och alla är nöjda och glada, om än kanske skakiga och trötta (gäller både två och fyrbenta).
Nu låter jag sto och föl vara ifred och stärka sina band, men fortsätter vaka. Oftast sker detta på natten och senast dagen efter åker grimman på fölis, men ibland redan samma dag/natt.
Inom ett dygn kommer fölis och mamma ut i hagen och redan från första gången är det grimma på och eget grimskaft. Ett nyfött föl går inte att leda och de följer inte mamma direkt utan kan behöva lite hjälp. Det gör man med att lägga ett mjukt grimskaft runt baken, hålla en hand på bogen och ”puttstyra” fölis. Väl ute i hagen springer ofta mamma efter fölis först, men snart är  rollerna ombytta och fölis börjar följa mamma.
Eftersom jag som sagt ofta får föl tidigt på året, mars-april men ibland till och med jan-feb, så tillåter oftast inte väder och vind att sto och föl går ute hela dagen. De första veckorna vill jag inte att fölet ligger ute på kall, kanske blöt mark så det blir mycket släppa in och ut. I början kanske ute en halvtimme i taget men ganska snart kan man utöka tiden och om det är fint och torrt väder kan man lägga ut halm i något hörn och se om stoet väljer att låta fölis lägga sig där, vilket hon ofta gör.
Jag använder också täcke på mina tidiga föl. Många tycker det är galet och onaturligt och visst är  det onaturligt, men alternativet är lunginflammation på ett föl utan immunförsvar så det är verkligen inget att fundera på. Jag rekommenderar ett bra välsittande föltäcke på alla unga föl i början oavsett vilken årstid de föds om det är rått, blött eller kallt väder. ”So shoot me”.
Vi lever i norden och oavsett årstid är nyfödda föl enormt känsliga och att stå inne på box är inget alternativ. Det är mycket viktigt att fölet får röra sig mycket och ofta, men lika viktigt att den kan lägga sig och vila direkt om den blir trött. Rörelse är a och o för fölets utveckling, ben och hovar! Och det duger inte med en lerig hage, underlaget måste vara lämpligt och det innebär fast och sviktande underlag. När fölet är lite äldre är det viktigt att den får röra sig i kuperad terräng och variation men i början är det helt uteslutet med lera och djungel!
När fölis är ca 2-3 veckor och har ”vecklat ut sig” är det dags för hovis att titta på den. Jag är supernoga med detta och att hovis är van vid föl, fölets utveckling och benställning, och inte minst hantering av föl!
Om det finns några problem kan det oftast korrigeras men det måste ske inom en viss tid. Inom 2 veckor efter att fölet är fött är det inte alls ovanligt att den rättar sig även om den ser hemsk ut i benen, men om det måste korrigeras måste man börja tidigt. Om ditt föl föds med något problem ska hovslagare och veterinär kontaktas genast om du är osäker.
När hovis tittar på fölet talar han om för mig vad han ser, vart det eventuellt finns/kan utvecklas ett problem och hur jag isåfall ska sköta det. Det kan tex vara stretching av ett föl som är lite rest på tårna osv. Vi kommer överens om en plan, ibland behöver fölet lite korrigering men om fölet har korrekt benställning och förutsättningar (motion, underlag osv) så är det inte ovanligt att man kan låta det vara ganska mycket. Då brukar mina föl följa med när stona verkas enligt deras intervall så kan hovis fila lite för tränings skull. Men jag är alltid mycket noga med att min hovslagare får kolla på fölen tidigt.

I övrigt låter jag fölet vara ganska mycket ifred denna första tid. Jag hanterar det dagligen i de vanliga rutinerna –grimma på och av, ledas i grimskaft, täcke på och av, en liten mys o klistund då och då osv. Därmed är fölet ändå ganska hanterad när det är dags för bete och det räcker. På betet får de också vara ifred ganska mycket men de är alltid vid det laget väldigt tama och människokära och brukar alltid vara först framme när man är där för att fylla på vatten, visitera, flytta till nytt bete eller vad man nu ska göra. Så de har ganska mycket daglig kontakt med människor från dag ett men jag håller inte på att ”imprinta” och ”träna” dom. Dom lär sig det dom behöver lära sig.

När betes och utesäsongen är slut är fölen här ofta minst 6 månader, ofta äldre och kanske tom 9 månader gamla. Vid det laget är de vana vid kraftfoder, självständiga och i princip avvanda. Det gör att oftast vid installning kan de få egen box direkt. Om jag har flera föl av samma kön får de oftast dela på en box till en början, och mammorna står i direkt närhet. Både sto och föl brukar enbart tycka att det är skönt att skiljas åt om man gör på detta vis och stressen är obefintlig. Jag praktiserar inte direkt avvänjning, utan jag väntar tills sto och föl är redo och vänjer av dem på natten och helst tillsammans med sin kompis. Jag börjar i princip aldrig med detta innan 6 månaders ålder oavsett när på året dom är födda, och oftare runt 7-8 månaders ålder. Detta är alltså tiden för påbörjan av successiv avvänjning, inte avslutning!
Om ett föl är född senare under våren/sommaren får det stallas in tillsammans med mamma i en stor box tills de är redo att skiljas av nattetid. Om man har ett sto som mjölkar mycket kan man dra ner kraftfodret i början, detta i kombination med motion och mindre diande gör att mjölkproduktionen minskar, men ofta har den redan gått ner kraftigt om man väntar till fölet är 7-8 månader. Det är dock viktigt att man håller koll på juvret och mjölkar ut lite om det är väldigt spänt, men inte för mycket så man stimulerar mer produktion. På morgonen släpper man sedan in fölis till mamma för en morgonslurk en period tills man märker att fölis inte är så intresserad av det längre. Denna lilla slurk har mer en psykisk betydelse för mamma och föl.
Fölet går sedan med stoet och flocken i hage dagtid (ca 16-18h/dygn) tillsvidare. Om fölet säljs så är det nu inget problem att åka ifrån mamma. En del kan behöva komma ifrån mamma för att helt bryta di-beteendet men isåfall väntar jag till våren med detta, om det inte är ett hingstföl som börjar klättra. Dessa behöver en egen hage med kompisar av samma kön och ålder för att mäta sina krafter med och få rätt stimulans.

Registrering, pass, vaccinering och avmasking
När det passar sig under sommaren och hösten har man registrerat sitt föl, chippat och ID kollat och skickat in passansökan. Man ska också vaccinera sitt föl och det gör jag när fölet är ca. 6 månader första gången. Det diskuteras en del om när man ska vaccinera föl men många menar att om man vaccinerar tidigare så krockar antikropparna med de fölet redan har från mammans vaccineringar och att effekten då minskar. Så därför väljer jag att vänta tills 6 månader .

När föet är 8 veckor avmaskar jag det första gången, med en hel spruta Axilur. Denna avmaskning gör jag sedan om efter ytterligare 8 veckor (när fölet är 16 veckor). Det gör jag för att alla föl är infekterade med parasiter och ett friskt föl utvecklar resistens mot spolmask när det är ca 6 månader. Spolmask är en riktig fiende mot små föl och äggen kan ligga och vänta i markerna i flera år. Särskilt om man har haft en spolmaskinfekterad häst på markerna tidigare, kanske för flera år sedan, är detta viktigt men jag anser att alla föl ska avmaskas mot spolmasken. Övriga besättningen träckprovas varje vår och avmaskas med rätt medel och intervall vid behov.
På hösten gör jag träckprov på fölen och om de har blodmask avmaskas de för detta med annat lämpligt medel.
En ny avmaskning mot spolmask görs i januari/februari igen.
Det kan tyckas som att det är väldigt mycket avmaskning men lika noga som jag är med att träckprova och inte överavmaska de vuxna hästarna, lika noga är jag med att avmaska fölen. Alla föl är infekterade men det syns inte på träckprov förrän vid ca 12 veckors ålder. Parasiter är en av de största fienden för fölet och unghästen!
Detta är de vetenskapliga rekommendationer som ges för föl och de följer jag.

Utfodring av föl och unghäst
När fölet är nyfött och fram till betet lever den på mammas mjölk. Dock brukar det bara gå några dagar innan man ser den stoppa ner huvudet i mammas krubba och tafatt försöka mumsa i sig av mammas mat. Det är normalt och ett sätt för fölet att utforska världen samt utveckla sin mage. Fölet äter också bajs för att få i sig rätt bakterieflora, det är också helt normalt!
På betet lär sig fölet äta gräs och det är först på sensommaren/hösten man måste börja tänka på att utfodra fölet särskilt. Och detta är viktigt!!! Många tror att fölet klarar sig fint på ett bra grovfoder efter avvänjning och även om det säkert klarar sig så är det långt ifrån optimalt. Särskilt inte om man vill ha en hållbar, frisk häst som håller för träning. Jag vågar påstå att det första året, och kanske det andra, är de viktigaste åren utfodringsmässigt i en hästs liv och det, och tiden i mammas mage lägger hela grunden för hästens utveckling och hållbarhet.
Många tittar på sina föl och tycker att de ser fina ut och därför måste allt vara bra, men de viktigaste näringsbristerna syns inte! Du ser inte bendensiteten, ocd och andra tillväxtstörningar förrän det har gått alldeles för långt!
Att fodra en unghäst är som att bygga en tegelmur. Man lägger tegelsten på tegelsten och får en hållbar, stark mur. Men om man slarvar lite, en period och lägger en rad med frigolitbitar istället för att sedan fortsätta med tegel så har man skapat en svag punkt. Förr eller senare kommer muren att utsättas för påfrestningar och risken är stor att raden med frigolit går sönder och hela muren rasar. Ju längre ner frigoliten sitter desto fortare kommer muren rasa och desto större skada kommer det att bli. Det är exakt samma sak att fodra unghästar!!! För att undvika frigolit måste man veta vad man håller på med.

I naturen vänjs inte fölen av förrän vid ca 9 månaders ålder när mamman börjar gå in i ny högdräktighet och behöver all näring till sitt nya foster, och avvänjningen är succesiv och långsam. En fölunges matsmältningsapparat är därför inte helt utvecklat att processa enbart gräs (grovfoder) förrän då. Därför räcker det inte att fodra sin fölunge med grovfoder efter avvänjning.
När jag börjar stödfodra stona vid slutet av betessäsongen börjar jag också ge fölen deras egen mat. De får vänja in sig på ett fölfoder med mjölkprotein. Det finns mängder av fölfoder på marknaden men inte så många med mjölkprotein! Jag brukar fodra med Havens Opti-Grow eller Dodson&Horrells Foal Creep pellets. Anledningen till detta är att vänja in deras magar på det kraftfoder dom kommer få tills dom är ca året gamla. Dessa fölfoder säkerställer att deras känsliga magar får en del av sin näring på det sätt deras magar lättast tar upp den.
När fölen börjar stå i egen box på natten får de uppblötta lusernpellets. Nu är det lite viktigt att man räknar igen, på fölets växande behov och sitt grovfoder. Fölen orkar sällan äta tillräckligt med grovfoder så jag byter ofta ut en del av nattens giva mot lusern. Beroende på grovfodret kan jag ge dom fri tillgång på lusern, och de äter då oftast 2-3 kg max. Fibrerna i lusernpellets (ej strå) är redan processade i mindre ”bitar” –vilket annars måste göras i magen och vilket är just det fölens magar inte är utvecklade till än! Det är alltså ett säkrare sätt att se till att fölet verkligen kan ta upp och processa näringen i fodret! Även om man har räknat ut att en viss giva hö eller hösilage ska täcka behoven och fölet äter upp den givan, kommer den alltså inte att ta upp näringen till fullo innan den är tillräckligt gammal. Det är därför ett normalt grovfoder aldrig räcker till en avvand fölunge även om det ser bra ut på pappret!

Fölen får alltså lusern och fölfoder, samt ev mineraler som måste kompletteras –återigen vet man bara det om man räknar på foderstaten! Och för en fölunge är det mycket viktigt att den får i sig rätt mängd och kvot mineraler! Ett fosforöverskott till exempel kan vara förödande och det är inget som märks förrän fölet kanske är en 4-åring i träning!
Även för den växande hästen är de essentiella aminosyrorna superviktiga! Även här känns det tryggt för mig att välja ett bra kraftfoder utvecklat för fölungar som täcker de behoven.
Jag ger mjölkfodret till fölet är ca året och sedan kollar jag av ur mycket av behoven jag kan täcka med grovfoder, lusern, proteintillskott, mineraler och vitaminer men kompletterar oftast med något motsvarande foder för den växande unghästen.

Så för att sammanfatta kort så innehåller foderstaten för det avvanda fölet följande:

-Ett högvärdigt grovfoder med så hög kvot som möjligt.
-Lusernpellets, alltid melassfria.
-Havens Opti-Grow eller annat lämpligt fölfoder med mjölkprotein.
-ev proteinkoncetrat om det inte går att lösa tillräckligt med lusernet och fölfodret!
-Ev mineral och vitamintillskott. Det behövs ofta något!

Skrivet av Anna Eriksson121108

Här finns några länkar till texter jag skrivit tidigare om fölning.

Inför fölning!

Red Bag delivery -när moderkakan kommer först!

Två Välväxta, glada föl under början av sin avvänjning!