Ja här händer det ju inte så mycket tyvärr, ber om ursäkt till er som faktiskt läser denna blogg och som jag vet är intresserade! Jag har haft en väldigt tuff vår och sommar och då orkar man inte riktigt dela med sig av allt som händer, än mindre skriva om en massa mindre viktiga saker, så bloggen har blivit lidande.

Jag kan inte lova att jag kommer igång att skriva snart, men förr eller senare. Det finns mycket som ligger och väntar i skrivkön.

Anledningen till detta blogginlägg är lite att jag vill tala om att jag inte har glömt er, och till de som på något sätt gett mig er stöttning (medvetet eller omedvetet) under denna period vill jag bara säga Tack!
Och jag kommer tillbaka om ni kan ha lite tålamod!

Den andra och viktigare anledningen är att jag måste dela med mig av den jobbiga nyheten att vår högt älskade Luisa har fått vandra vidare. Hon gick över regnbågsbron i tisdags och förenade sig med Chili och Lasse.
Jag har svårt att tänka mig en häst som är mer älskad och saknad än Luisa. Hon var en häst som gick rakt in i hjärtat hos alla som lärde känna henne och det är fint att se att det är många som känner att de hade ett sådant personligt och starkt eget förhållande till denna häst. En klokare, snällare, vackrare häst med större hjärta står inte att finna. Inte en bättre mamma heller, Luisa var alla uppfödares dröm. Hon var snäll att hantera, betäcka, undersöka, få dräktig och aldrig har jag haft ett sto som har haft lättare eller snabbare fölningar. Inte en enda gång hann jag ut i stallet efter att hon började visa fölningstecken och hon var den absolut bästa mamma man någonsin kunde önska till alla sina föl.
Men framför allt var hon en vän för livet, otroligt tapper och stark, känslig och vänlig i ALLA situationer.
 
Jag är så otroligt tacksam att jag fick lära känna detta underbara sto, och ha henne hos mig så länge. 
Hon är så otroligt saknad av så många, men jag hoppas att hon är fri, frisk och betar med sina fina avkommor på de evigt gröna ängarna i Trapalanda. Och att vi en dag får träffas igen.