...är bara så jäkla duktiga!!! Inte för att jag är förvånad, alls... och väldigt glad!!! I helgen var dom med på clinic för Hubertus Jagfeldt och eftersom jag har sån TUR att Linnea och Axel, förutom en egen FANCLUB, även har en egen PAPARAZZI så får jag bilder och filmer som jag absolut måste dela med mig lite av!   TACK för det MAREN!

Höjdpunkter måste jag ju belysa, första gången över galoppbommar, o alla som ridit det vet ju hur lätt DET är. Första gången!!! O missa inte när Axel blir en minifalabella med Hubertus i sadeln *fniss*

Hanne och Linnea i djup koncentration!

Bomarbete

Hubertus instruerar. Goddamn han är lång den karln!!!

Axel blev provexemplar när det skulle läras ut manbandning. Det gillade han nog, vara i CENTRUM!

Superfint jobbat Linnea och Axel! Farmor Anka är stolt och glad som vanligt!!!

har bloggen fått. Jag snodde konceptet med snabbpresentation av hästar i kanten av Stina rakt av bara. Japp sån är jag.

You like?

...en computer challenged! Hur får man text i top headern???

Det var allt jag ville för nu.

AQHA har panik. Betäckningssiffrorna går ner, de tävlande blir färre, alla känner av den ekonomiska krisen. Tyvärr känns det som att AQHA trampar sig på svansen gång efter annan och nu börjar det kännas ganska panikartat!

Det senaste är AQHA's omstrukturering av Incentive Fund.

Incentive Fund startades 1985, ett program som omsätter många miljoner dollar där man som hingstägare nominerar sin hingst årligen och får betala en avgift baserad på det antal ston hingsten betäckte året innan. Ju fler ston desto dyrare. Sedan betalar uppfödaren till fölet (eller vem som nu äger fölet när den föds och registreras) en avgift när fölet registreras för att nominera det till programmet.

När avkomman sedan tävlas får man betalt tillbaka av fonden, ägaren får 80%, den som nominerade (och registrerade) fölet, oftast uppfödaren, får 10% och hingstägaren får 10%.

Att nominera en hingst kostar $300 första året, sedan $100/sto om den betäckt 1-4 ston, $500 om den betäckt 5-10 ston osv. Max $3000 om hingsten betäckt mer än 100 ston.

Att nominera sitt föl kostar om man är duktig och skickar in pappren i tid $100. Om fölet hunnit bli 7 månader kostar det $200, efter 12 månader $1000 och mellan 18 och 24 månader kostar det $2,500. Efter 24 månader är det kört att nominera sin avkomma. Samma om den tävlar och får ½ poäng innan man nominerat.

Så det är inga småsummor särskilt som många hingstar, speciellt här i Europa/Norden där hingstarna kanske inte betäcker så många ston per år. De flesta ser det som en tjänst till stoägare och köpare till avkommorna eftersom utbetalningen per poäng sällan ger tillbaka investeringen om man inte äger en hingst som Zippos Mr Good Bar, Zips Chocolate Chip eller One Hot Krymsun... eller föder upp en Vital Signs Are Good. 

Särskilt här i Europa gäller detta eftersom vi inte har så många stora tävlingar eller många deltagare i klasserna och det är svårt att samla ihop väldigt många poäng för den vanlige ryttaren även om man är framgångsrik!

Utbetalningen per poäng räknas sedan ut varje år, 2010 var den $21,29/poäng.

Har man en tävlingshäst som säg Harley D Zip eller Vital Signs Are Good så kan man ju förstå att detta är en väldigt lukrativ fond, men de flesta har ju inte det. Ändå har jag tyckt att Incentive Fund har varit en bra grej, även om checkarna jag har fått sällan varit värt jobbet att hämta ut (lite krångel eftersom det är intjänade pengar i USA)

Och nu till AQHA's brilljanta idé.

-Man höjer fölnomineringsavgiften till $125

-Man inför en ÅRLIG avgift att betala för att hästen ska få fortsätta vara med i Incetive Fund. Den avgiften blir $50 för Open och $50 för Amateur. Alltså för de flesta (som rider både open/amateur klasser) $100.

Man ändrar utbetalningen till

-Hingstägare 15%

-Föl nominator 15%

-Ägare 70%

Målet är väl gott, dom vill få in mer pengar i fonden så att utbetalningarna ska bli $50 per poäng vilket ju hade varit jättetrevligt men dom missar ju målet helt!!!

Fine att 25$ mer inte är så mycket för en uppfödare med ett enstaka föl men med många föl blir det en hel del pengar. Det skulle man kanske kunna leva med om det inte var så att även om hingstägaren betalat in sina pengar och uppfödaren sina pengar för att ansluta avkomman till Incentive Fund så kan ingen av dom veta att de framtida ägarna kommer att göra det. Och varför skulle dom göra det om dom tex tävlar 2 AQHA shower per år och sällan skrapar ihop värst många poäng, hur många har lust med att punga ut med $100 årligen som man inte ser röken av sedan.

Inte troligt!!! Och då står både hingstägare och uppfödare där med skägget i brevlådan och har spolat ner sina pengar i avloppet.

Visst finns det vissa som kommer tjäna på detta. Bland annat ägarna till de hingstar och tävlingshästar jag redan nämt och deras jämlikar. 

Men AQHA verkar helt ha glömt ryggraden i sin organisation, dvs alla de miljoner mindre hingsthållare, uppfödare och hobbyryttare runt om i hela världen som med sitt deltagande i Incentive Fund och AQHA showerna ser till att det finns några pengar och poäng att tjäna.

Dessa  kommer inte se mycket anledning att fortsätta stödja detta program nu, med den ansträngda ekonomi vi alla har att handskas med.

Och vad händer när alla dom slutar ansluta och nominera sina hästar???

Jag tror detta kommer röra oss i Europa extra hårt eftersom vi består av till största delen små hingsthållare, uppfödare och ryttare som åker runt på ett par shower per år och har roligt. De ekipage som plockar mycket poäng kommer att hänga i, förutsatt att deras hästar är nomineringsbara (dvs hingstägaren och uppfödaren har haft lust att chansa och betala in) men hur länge då om pengarna i fonden sinar?

Jag tycker detta är en fullständigt värdelös idé och jag är inte ensam. AQHA har blivit nedröstat men tiden får utvisa om dom väljer att ändra sig och lyssna på sina medlemmar eller om dom tänker klampa på som vanligt. Time will tell.

Länk till artikel

http://www.gohorseshow.com/article.cfm?page=1&articleID=36104

Quarterhästarnas krympande genpol

av Anna Eriksson 111015

Quarteraveln står inför ett stort dilemma. Rasen, fortfarande den största i antalet i världen, blir mer och mer inavlad. Till följd har vi ett enormt antal quarterhästar, som alla är släkt… Nu börjar vi se problem med detta och det kommer vara upp till oss uppfödare att göra någonting åt det. Men ansvaret ligger inte enbart på oss, utan även de som köper våra uppfödningar. För efterfrågan styr produktionen och de senaste åren har det varit ett enormt tryck efter vissa blodslinjer och inget annat gäller. Detta är mest sant i USA, väldigt sant i övriga Europa och blir mer och mer sant i Norden. Lösningen och svaret ligger, som alltid, i KUNSKAP.

Därför vill jag belysa detta lite och kanske ge någon en liten gnista av vilja att söka mer information och kunskap angående dagens quarteravel och vart den är på väg, samt hur man kanske bör ändra sitt tankesätt lite som potentiell köpare av en quarterhäst framöver.

Jag kommer i texten använda engelska ord i brist på svenska vettiga synonymer, tex foundation och outcross.

Lite historia

Quarterhästen stammar ur hästar som kom med nybyggarna i USA på 1700-talet, ofta av engelsk fullblodstyp. Dessa hästar korsades med de inhemska hästarna, ofta av spansk och arabisk typ som conquistadorerna hade tagit med sig. Den mest kända av dessa anfädrar är Janus, ett engelskt fullblod som stammade ur Godolphin Arabian. Janus anses vara en stor influens i det som blev den amerikanska galopphäst”typen”. På 1800-talet utvecklades rasen till Quarterhästen.

De tidigaste foundation hingstarna var Steel Dust, Shiloh (både Steel Dust och Shiloh går tillbaka till Sir Archy), Printer, Tiger, Old Billy (son till Shiloh), Lock’s Rondo, Traveler, Peter McCue mfl. Dessa korsades med inhemska mustanger och quarterhästen var född.

En senare hingst som anses vara foundationhingst var Old Sorrel –som stammade från flera nämda hingstar; Billy, Rondo, Traveler, Steel Dust, Peter McCue. 1940 grundades AQHA, American Quarter Horse Association, i Texas USA.

Den första registrerade quarterhästen var Wimpy, ättling till Old Sorrel. Han fick registreringsnumret P-1. Det fanns flera kända namn bland de tidigaste registrerade hingstarna men den som mina ögon faller på är fullblodet Three Bars.

Three Bars föddes samma år som AQHA bildades och dog 1968 av en massiv hjärtattack. Då hade han blivit pappa till 499 föl varav 431 var tävlingshästar! Three Bars ättlingar är till exempel Doc Bar, Impressive, Zippo Pat Bar, Zan Parr Bar och The Invester.

Aveln genom åren

Det är nog säkert att säga att nästan 500 föl på Three Bars tid var ganska många. Även om konsten att inseminera sperma faktiskt fanns och användes redan innan 1940-talet så hörde det inte till vanligheterna i den allmänna aveln på den tiden. Faktum är att man tror att seminering användes redan på 1300-talet då arabiska män stal sperma för att inseminera sina ston samt att mongolerna också praktiserade inseminering. Vad man vet med säkerhet är dock att AI tekniken ”uppfanns” här i Europa redan på 1700-talet och utvecklades till att användas på hästar runt sekelskiftet 1900.

Den första seminstationen för kor öppnades 1933 i Danmark. Den första stationen i USA öppnades 1937 med hjälp av danskarna. Dock var det fortfarande bara färsk sperma som användes och man behövde båda djuren i närheten. I USA utvecklades snart tekniken att kyla sperma, frysa sperma och kunskapen om att använda en sats sperma till många insemineringar.

På 1980-talet började man frysa hästsperma men det tog flera år innan detta fungerade tillfredsställande. På senare år har man även utvecklat tekniker för att könssortera sperma mm.

Artificiell Inseminering, AI, gjorde att en hingst kunde sprida sina gener över hela världen och få väldigt många avkommor. Det finns ingen gräns för hur många ston en hingst kan ”betäcka” per år.

På senare år har det blivit mer och mer populärt att även sprida stonas gener över större antal, i och med embryo transfer. Embryo transfer innebär att man inseminerar stoet och sedan plockar ut embryon och sätter in dessa i ett mottagarsto som bär fostret och fölar som om det vore hennes eget föl. Embryo Transfer, ET genomfördes första gången 1890 med kaniner. Forskningen gick snabbt framåt och har länge använts flitigt främst inom boskapsaveln. 1974 föddes det första fölet som var en embryo transfer i Japan. Samma år lyckades man även få ett sto att superovulera, dvs släppa flera befruktade ägg på samma brunst. Ett par år senare lyckades man frakta embryon framgångsrikt långdistans och strax därefter hade man framgång med att frysa embryon och få resulterande föl. Numera är det vanligt att man plockar ut flera embyon ut framgångsrika ston och låter andra ston bära deras föl medans de kan tävla vidare. Det finns också en marknad för embryon från de allra bästa stona där embryon kan inbringa stora pengar. Inom AQHA får man sedan 2003 registrera hur många föl man vill som är resultat av ET samma år undan samma sto. Detta efter att AQHA blev stämda av en grupp uppfödare då de tidigare haft en regel om endast en ET avkomma per år.

Man har även lyckat splitta embryon och få två föl ur samma embryo, vilket för oss vidare till nästa nyhet inom aveln -Kloning.

Ingen missade väl fåret Dolly 1996. Kloning innebär att skapa en genetisk kopia. Det sker naturligt när enäggstvillingar föds men kan numera även göras på konstgjord väg. Ett sätt är att göra en embryo transfer, och klyva embryot i två likastora delar som sedan sätts in i två separata mottagarston. Då har man skapat enäggstvillingar. Denna teknik har länge använts inom boskapsavel. Den andra tekniken, lite mer spektakulär, är att skapa kloner av vuxna djur. Det var en sådan klon fåret Dolly var. För att göra en sådan klon måste man ta en cell från djuret och ta ur själva kärnan där dna finns. Sedan tar man en obefruktat ägg från en hona av samma art, i vårt fall ett sto, och tar ut cellkärnan. Cellkärnan man tog ut från djuret som ska klonas sätts sedan in i ägget och vips har man ett ägg med det djurets dna. Ägget kan man sedan få att utvecklas till ett embryo som man i sin tur sätter in i ett mottagarsto och det resulterande fölet är en klon.

Världens första hästklon föddes i Italien 2003 och hette Promotea. 2005 föddes Paris Texas, en klon av hopphingsten Quidam De Revel. Den första quarterklonen föddes 2006, Royal Blue Boon Too, en klon av Royal Blue Boon –det mest framgångrika avelsstoet av cuttinghästar någonsin. Numera finns det många quarterhäst kloner, jag har försökt hitta en siffra men inte lyckats. En anledning är att AQHA ännu inte registrerar kloner.

Varför klona en quarter tänker du då, det är ju knappast gratis! Men sedan 2008 tillåter NCHA, National Cutting Horse Associaion, kloner att tävla. Och det är bland cuttinghästarna de allra flesta quarterkloner finns. Till exempel Smart Little Lena är klonad (minst) 5 gånger! Kloner av Smart Little Lena används i avel.

2009 rapporterade det ledande kommersiella kloninginstitutet ViaGen att 70 klonade föl av olika raser skulle födas det året. Jag har inte hittat exakta siffror på hur många som verkligen föddes och ViaGen vill inte avslöja exakt hur många kloner dom har tillverkat men det fanns ungefär 65 hästkloner i världen 2009 och ViaGen förväntade sig 50 klonade föl förra året. Hur många av dessa som är quarterhästar är omöjligt att säga, särskilt som de fortfarande inte kan registreras hos AQHA Hundratals ägare till framgångsrika quarterhästar har sparat gener hos ViaGen för framtida kloning.

Klonerna används i avel, världens första klon Promotea fick sitt första föl 2008.

Hur ska vi avla?

Med tanke på stämningen av AQHA 2002 angående ET föl så är frågan hur länge AQHA kommer stå emot det växande intresset för kloning. Och vad händer när klonerna får registreras i AQHA?

Quarterhästarnas genpol är inte särskilt stor trots antalet hästar och den minskar. Detta gäller alla linjer och typer av quarter, möjligtvis något undantaget huntern där det ständigt kommer in blod från engelska fullblod.

Med ny forskning kan vi numera diagnostisera flera genetiska sjukdomar och identifiera många av de skyldiga generna. Många av dessa gener och sjukdomar har förmodligen funnits sedan quarterhästens barndom men på senare år har de blivit allt mer frekventa och fått alltmer uppmärksamhet. Sjukdomar som HYPP, HERDA, PSSM, GBED, OLWS, DLD och MH är de som är mest kända inom vår ras. Vilka kända och okända sjukdomar vars gener kan identifieras i framtiden kan vi bara spekulera i. Jag har läst om flera väldigt otäcka sjukdomar som veterinärerna misstänker är genetiska och som dom ibland också tror är länkade till några av de redan kända problemen.

Hur ska man då tänka när man avlar, med allt detta i bakhuvudet?

För det första måste man sätta sig in i hur rasen har uppstått och hur många individer som stammar ur samma ”foundation” och hur stor den var. Redan där ser vi ett problem. Quarterhästen är inte så gammal och den har exploderat till världens största hästras. Ändå om vi tittar på våra hästars stamtavlor ser vi samma namn om och om igen. Idag är blodslinjer ett objekt för popularitet. Olika hingstar är mer eller mindre populära, en del av de legendariska namnen kommer alltid att vara poppis och en del är modefluga. Dock är det viktigt ur uppfödarsyfte eftersom efterfrågan styr produktionen –man vill använda de för dagen populäraste hingstarna för att få sin avkomma såld. Sedan att den hingsten råkar ha samma pappa som stoets mamma, att fölungen har samma namn 4 eller fler gånger i de närmsta generationerna, det ser man nästan bara som positivt. Det kallas linjeavel. Man betäcker till och med syskon med varandra och kallar det linjeavel.

Detta påminner mig om ett uttryck som den vise Hank Wiescamp myntade ”-det är linjeavel när det funkar och inavel när det inte funkar”

Jag tror dock man måste börja tänka ännu längre än så. Även om avkomman blir bra, vad händer sedan. Vad händer två generationer framåt och hur troligt är det att den hästen kommer att korsas med en annan häst som har samma kända namn i de närmsta generationerna.

För att ta ett exempel. Inom pleasureaveln finns det några hingstar som för alltid kommer att vara legender. Dessa hingstar har format pleasureindustrin till vad den är idag och det är odiskutabelt. Några är till exempel Zippo Pine Bar, Zippo Pat Bars, Barpasser, Hotrodders Jet Set, Doc Bar, Sonny Dee Bar…. Bara på namnen hör vi ju vad som händer. Zippo Pine Bar och Barpasser till exempel anses av många vara två skilda linjer men ZPB har Three Bars i 2-a led och Barpasser två gånger i 4-e led….

Det hela är naturligt. Som uppfödare vill man gärna ha en direktdotter till någon av de bästa och kändaste hingstarna och korsa den med den för dagen populäraste hingsten. Om vi då till exempel har ett sto med Zippo Pine Bar som farfar och morfar och letar efter en lämplig hingst och tänker, klokt nog, att man vill betäcka med en Barpasserhingst för att komma bort från ZPB blodet. Kanon, ut kommer en fantastisk individ som får fina framgångar på tävlingsbanan. Naturligtvis vill man betäcka den…. Men hitta en pleasurehingst utan helt utan Barpasser eller ZPB i stamtavlan...Och det är här vi är nu, vi har döttrar och söner till de absolut populäraste hingstarna och de är i princip alla nära släkt!

För att komplicera det hela skickar vi in lite genetiska kryddor. ZPB till exempel (och nu är han bara ett känt exempel) är en känd bärare av HERDA (och för den delen även misstänkt bärare av GBED). Denna gen fick ha nedärvt på sitt möderne från Poco Bueno som anses vara ”källan” men trots att han är den största nedärvaren av HERDA genen (95%) så fanns den förmodligen tidigare. Poco Buenos far var King och han var efter Zantanon och man misstänker att genen fanns hos båda dessa hingstar, eller iallfall hos den förstnämde. Det hela är dock lite oklart då stamtavlorna på den tiden ofta inte stämde. Vem vet om den fanns redan hos en av foundation hingstarna, Traveler, som dessa hingstar går tillbaka till... Eller så uppstod den trots allt hos Poco Bueno.

Eftersom vi alldeles nyligen de senaste åren har uppmärksammats om vad HERDA är så har givetvis ZPB spridit detta till otaliga pleasurehästar genom åren med tanke på hur frekvent han syns i dagens pleasurehästars stamtavlor.

(Obs att ZPB och HERDA bara var exempel på hur det kan se ut, detsamma gäller flera hingstar och gener!)

Därför måste vi börja med att lära oss ifrån dagens linjer stammar och hur nära de är släkt. En del anser att alla hästar som bär på en felaktig gen ska uteslutas ur aveln. Jag tror inte att det är så lätt. I en ras med en stor genetisk pol hade jag kanske hållit med om det men nu har vi en ras med stort antal, inte stor genetisk spridning.

Man måste se till individen och vilka korsningar man väljer att göra och väga alla ingredienser i soppan väldigt väldigt noga mot varandra!

Nu pratar jag inte om dominanta gener, som HYPP och PSSM till exempel. Dessa kan ge sjuka hästar med en enda upplaga av genen och jag anser inte att man ska riskera lidande hos en avkomma medvetet. Jag anser inte heller att man ska avla otestat om risken finns att hästen bär på en viss känd gen, en del är ju kopplade till kända blodslinjer men inte alla! Man måste veta vad man har för att kunna väga in all information i sina val! Har den ena individen i ekvationen en sjuk recessiv gen (dvs en gen som kan föras vidare men inte ge en sjuk avkomma i enkel uppsättning) så måste man se till att den andra individen inte bär på samma gen.

Men att helt utesluta alla individer som bär på upptäckta felaktiga gener tror jag är fel väg att gå vad gäller vår ras. Det finns inget som säger att det inte kommer upptäckas fler gener framöver och vad händer då om vi har minskat vår genpol ännu mer???

Så, hur gör man då för att unvika detta? Mitt förslag är att man gör välgenomtänkta ”outcrosses” (vilket jag inte hittar något lämpligt svensk ord på) Att göra en outcross innebär att man parar två individer som inte är släkt alls och som ibland även har olika typ. I quarteravel går det i många fall inte att göra en 100% outcross om man går tillbaka till foundationhingstarna men det finns mycket att göra ändå!

Detta kräver fingertoppskänsla! Om man till exempel vill avla fram en pleasurehäst så går det inte att ta den ranchhäst man hittar med sämst rörelser och som är 142 i mkh och bakhög. Man måste hitta rätt individer och det kan man göra, om man vet vad man letar efter. Man kan till exempel hitta en cuttingstammad individ med storlek och bra rörelser. Eller en halteravlad individ utan den värsta muskelmassan och som rör sig med lätthet och elegans. Eller så tittar man efter ett fullblod av rätt typ som inte har de absolut vanligaste ”hunter namnen” bakom sig utan kanske har linjer som är lite mer kända inom halvblodsaveln eller angloarabaveln.

Sedan tittar man på dessa linjer och ser vad de har gett, är hästarna hållbara, presterar dom i sina respektive användningsområden osv.

Problemet är att outcrosses görs i varenda buske världen runt utan att det resulterar i bra avkommor. Då kallar man det buskavel (om än renrasig)…. Och det finns en markant skillnad häri...

En väl genomtänkt outcross har stor chans att resultera i en avkomma som är bättre än sina föräldrar – något alla uppfödare bör satsa på.

En buskavlad häst blir i bästa fall sämre än sina bra föräldrar och i sämsta fall sämre än sina dåliga föräldrar, i 99,9% av fallen. Den sista 0,01% är tur.

Som jag ser det så är det den gyllende nyckeln. De uppfödare som har kunskap, känsla, mod och tur nog att hitta de perfekta outcross kombinationerna är dom som kommer att forma utveckligen av vår ras. Att göra ett medvetet val att avla utanför sin sfär behöver, och ska, INTE betyda att man tummar på kvalitét eller mål.

Nu är det såklart inte så lätt ändå att hitta riktigt bra outcross kombinationer men en bra regel är att i alla fall hålla samma namn längre bak än 4 generationer. Vi måste se vart vår ras är på väg och bestämma oss för vart vi vill att den ska gå. Detta är ett ansvar som delas av ALLA som väljer att betäcka ett quartersto eller betäcka med sin hingst, stor som liten, känd som okänd.

Om vi inte vill se vår ras implodera på grund av inavel så måste vi börja fundera på vad vi gör när vi avlar. Oavsett om man väljer att avla på genbärare eller ej, göra embryo transfer eller ej, betäcka med den hetaste hingsten via AI eller ej, klona vår tävlingshäst eller ej, så måste alla se konsekvenserna av sina val och ha en mycket väl avvägd tanke bakom.

Även när avel utförs med den allra bästa fingertoppskänsla och de allra bästa intentioner så kan den gå fel. Och alla gör misstag. Det viktigaste är att man är öppen och vill lära sig och har en plan för allt man gör. Kunskap är nyckeln.

Själv tycker jag det är superspännande att få vara delaktig och jag hoppas verkligen att vi kan vända skutan åt rätt håll. För mig personligen är avel en konst och jag beundrar och ser upp till de kunniga, smarta och seriösa uppfödarna (konstnärerna) som genom åren brunnit för sin ras och tagit ett ansvar för den.

Och personligen är jag är inte helt förtjust i överdrivet användade av ET eller av att klona hästar. Jag tror säkert att det finns ett syfte för detta, till exempel kloning för att bevara en utdöende ras eller för den delen, en utdöende linje om det kunde hjälpa en genpol! Men att klona en levande avelshingst flera gånger och låta klonerna verka i avel, samtidigt som det skickas fryst sperma från hela den genetiskt identiska ”familjen” runt hela världen, det tror jag inte är positivt för en ras med krympande genpol! Och vem vet vilka genetiska defekter som kan poppa upp som resultat av det om några år...

Jag har hämtat information från dessa källor:

AQHA

Colorado State University, Equine Reproducion Laboratory

Cornell University, Department of Animal Science

ViaGen

Animal Gentics

Wikipedia