Året som gick

Detta året har varit ett ganska turbulent och händelserikt år minst sagt.

Det började i kaos och osäkerhet, med en jobbig livssituation som vi inte visste åt vilket håll den skulle ta oss… Vi bodde på en hyrgård, i och för sig en gård med många möjligheter men där vi inte hade chans att utveckla som vi ville. När jag flyttade dit var det med löften om det ena och det andra, saker som skulle fixas för att jag skulle kunna bedriva min verksamhet, något som från början var en förutsättning för mig.

Med facit i hand blev det inte som jag hade tänkt… och i början på 2007 jagade vi fortfarande en osynlig hyresvärd som hade gått under jorden. Samtidigt förstod vi att situationen inte var hållbar och att det inte skulle bli bättre! Vi ville inte heller vara kvar i ”någon annans våld” och bestämde oss för att leta efter ett eget ställe.

Vi for land och rike runt, kors och tvärs och tittade på gårdar! Historien upprepar sig sägs det ju och det var precis vad den gjorde. Jag kommer ihåg när jag for runt med mina föräldrar innan jag hittade min första gård, och det är inget lätt jobb det kan jag lova.

Som tur var är varken jag eller Anders bunden till någon speciell del av landet. Jag har min familj i Östergötland och han har sin i Skåne. Fast nu är det ju bådas våra familjer förstås… Det enda vi visste var att

I vilket fall så for vi runt och tittade, skrev ihop affärsplaner och presentationer till banker både högt och lågt. För det är inte lätt att bli godkänd när man är egna företagare båda två. Men det blev vi som tur var och i februari kom ljusningen!

Då hittade vi Mjöserud, gården vi sedemera köpte och nu håller till på!

Hela våren gick åt för att planera och fixa, för den stundande flytten av oss, bohag, två hundar, ett gäng katter och ett gäng hästar!

Samtidigt hade jag att igång med planerna på att utveckla min avelsbit och jag skapade en hel del nya kontakter utomlands. Jag hittade efter mycket letande några hästar i Tyskland som jag ville köpa, Kid och Cluanna. Vad jag inte visste var att det skulle öppna många nya dörrar för mig, och ge ännu mera intressanta kontakter! Dessutom fann vi två goda vänner, Klaus och Claudia. Klaus är den som har fött upp Kid, och som tog Cluanna till Tyskland från Texas som ettåring och bla vann flera EM-guld med.

Detta var året då jag verkligen kände att jag står på mina egna ben, vad gäller min verksamhet! Jag har bytt ut mitt hästmaterial ganska mycket, och utforskat världen utanför lite mer. Jag har lärt mig väldigt mycket mer och nytt om hur denna ”businessen” fungerar, insett en hel del saker och fått till mig en del både frivilliga och ofrivilliga sanningar, av vilka jag alla lärt mig något både om hästar men inte minst om människor!

Slutsatsen jag drar av detta är nog att jag ska lyssna mer till min magkänsla, och mindre till vad alla andra ”vet”. Samt att man ska vårda vänskaper och uppskatta sina äkta vänner! Och mycket, mycket mer…

I Maj drog flyttlasset till Töreboda och lämnade en stor tung sten kvar i Häggum!

Vi är mitt uppe i att omvandla gården till vår, och som alla vet som har gjort det så är det ett projekt som tar mycket av ens tid och energi och ekonomi. Men nu gör vi det med en styrka i ryggen som det var länge sedan jag kände…

Detta avspeglar sig även på hästarna. Efter flytten kan jag glädjande konstatera att jag har hittat tillbaka till min ”känsla” som jag alltid varit så beroende av när jag tränar en häst! Den var borta ett bra tag, jag antar att man inte kan hitta den när man är i obalans och olycklig… Jag har också insett att jag måste lyssna mer till mig själv när det gäller träningsbiten, och inte försöka anamma någon annans metoder rakt av. Det funkar inte.

Jag tar gärna till mig av vad andra vill ge mig, och suger i mig av alla hästmänniskor jag möter. Jag kan ärligt säga att jag har lärt mig något av alla jag jobbat ihop med, och även om inte deras väg är rätt för mig finns det alltid bra saker att plocka från varje filosofi.

Det är en annan sak jag är nöjd över med detta året. Jag har kommit igång med min egen träning mer och hittat några som jag känner att jag vill fortsätta träna för regelbundet för att utvecklas och bli bättre! Även här hände det mycket när jag höjde blicken och vidgade mina vyer lite! Bland annat var vi i augusti iväg på clinic för den holländske tränaren Karin van Bekkum.

Några heliga kor har slaktats på vägen, som en kanske naturlig del av min egen utveckling. Jag har sålt min älskade Lina, något som jag aldrig i min vildaste fantasi hade trott att jag skulle göra! Men till det bättre för oss alla kanske, hon är nu i ett underbart hem där hon är nummer 1 och får jobba och göra det hon vill! Man kan inte, hur gärna man än vill, ha en häst bara för att man är för egotrippad för att göra sig av med den. Lina passade inte in i min avelsverksamhet eller i min inriktning och hon är alldeles för ung och bra för att sättas in i någon lektionsverksamhet! Jag fick hjälp av våra goda vänner Karin och Waldemar för att sälja henne, då det var en uppgift jag inte klarade själv….

Emil är en annan helig ko…. Den specielle underbare Emil. Jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte tror att han skulle funnits idag om det inte var för mig och Veronica de där första timmarna i hans liv…. Och vad är det man säger, räddar man ett liv har man ansvar för det. Så sant som det är sagt! Emil är en väldigt unik häst, och väldigt mattekär. Det var fruktansvärt frustrerande för honom att inte alltid vara först i kön, att alltid se mig ta in och jobba andra hästar före honom…. Emil måste också vara nr 1 och därför tog jag samma svåra beslut med honom. Han är nu i sitt nya hem men jag äger honom fortfarande. Dock är planen att han ska bli i Jennies ägo så småningom. Om allt går vägen får jag ett litet föl efter honom i maj!

Året har också en svart kant runt sig…

Iden 12-e juli förlorade jag min bästa och närmaste vän någonsin. En sådan vän får jag aldrig igen i någon skepnad, människa eller djur….

14 år gammal gick min älskade Tequila ifrån mig och jag kan fortfarande inte ens tänka tanken på det utan att tårarna väller upp i ögonen och det känns som att hjärtat har slitits ut. Jag kommer nog aldrig över den förlusten, även om jag har förlikat mig med den. Tequila ligger nu begravd i Emils hage, mitt emellan vårt hus och hennes älskade vatten…

En stor hjälp i sorgearbetet efter Tequila är Guinness och Dixie.

Guinness kom till oss tidigt detta år, som en julklapp från mina underbara föräldrar! Han är en stor och ståtlig schäferhane och jag är mycket glad att han hann träffa Tequila och leva med henne tillräckligt länge för att präglas på henne. Guinness ska röngas och MH testas och om allt går vägen blir han min tjänstehund inom hemvärnet. Även där går han i Teqs tassavtryck då hon och jag var med i Rejmyre kompani för typ 100 år sedan….

Dixie är en dröm som blir sann för mig, och egentligen Anders julklapp till mig i år! Dixie är en brindlefärgad Amerikansk Bulldog tik. Till utseendet mycket lik en annan ambulltik som står mig väldigt nära i hjärtat, men som ju inte tillhör mig… Jag har länge sagt att jag vill ha en ambulltik, men den måste se ut precis som Amazonas. Det gör Dixie… Viktigt för mig är ju också att det är friska och bra linjer bakom, vilket hon har. Hon är till och med eftertraktad hos uppfödare i USA så det känns extra kul att vi fått en sådan blåblodig tjej. Och vilken underbar tjej sedan! Mattes tjej…… Tyvärr får inte Dixie vara med i hemvärnet pga att hon har för tunn päls, men vi ska nog hitta ett roligt jobb till henne med. Kanske mysa under täcket med matte….

På tal om Dixie har vi fått ett par goda nya vänner i hennes uppfödare, Dennis och Ellinor. Vi har många liknande intressen och förutom Dixie har vi påbörjat ett förhoppningsvis långt och givande samarbete i år med ett gäng lamm som gått på Mjöserud och växt till sig tills det var dags för Anders att slakta och stycka. Lammen har blivit stor succé och vi fortsätter nästa år med fler. Gris, nöt och fjäderfä kommer också att ingå i vårt lilla hushållskretslopp framöver.

Andra samarbeten har också frodats detta året. Till exempel har vi några projekt på gång med Waldemar Wass och Karin Persson. Våra vänner Desirée och Peter Jangelind, Jangelinds Quarter Horses har till våra stora förtjusning flyttat från Sölvesborg detta året till en gård bara någon mil härifrån, är det inte ödet så säg?

Andra mycket intressanta samarbeten som påbörjats i år är tex det med Hubertus Jagfeld i Tyskland. Vi väntar med spänning på vad detta kan komma att ge.

Många nya goda vänner har vi lärt känna. Många häromkring men även ute i landet och utanför Sveriges gränser. Jag vill till exempel rikta ett tack till Conny och Marie, Conny Nilsson  Performancehorses som är dom som kommer få förtroendet att importera hästar åt oss från USA, något vi siktar på och hoppas blir aktuellt redan under 2008!

Efter ett segt år avelsmässigt då Sessan kastade och då alla andra ston jag haft tillhörde någon annan eller bar på någon annans föl kan vi också till vår stora glädje konstatera att alla tre stona blev dräktiga i år! Fölningarna börjar redan i januari då Cluanna som är dräktig med den itialenska hingsten Dont Dress Me ska föla. I maj kommer Sessan som bär på Emils bäbis! Sist ut är Luisa som är dräktig med painthingsten David Frost och fölar i juni. Nu håller vi tummarna för att alla fölningar går enligt planerna och att fölen blir friska och välmående! 

Luisa fölade dock på gården, en liten painttjaj; Lotta! Den såldes till min vän Hanna som har kvar henne här!

Nästa år hoppas vi att vi kan utveckla gården ännu mer och få plats för fler träningshästar. Vi kommer också att fortsätta satsa på avelsbiten och kommer att använda nya spännande hingstar till våra ston. Säkert blir det ett eller annat tillskott i stoflocken också….

Anders och jag ska jobba vidare på våra gemensamma clinics och coachningsbiten bland annat. Jag hoppas också kunna gå några utbildningar inom friskvård på häst!

Året började ganska mörkt men slutar i gryning!