Idag fick jag en kommentar från en av mina bästa vänner som gjorde mig så glad! Det kändes väldigt bra, värmde verkligen i hjärtat!

Mina vänner är jätteviktiga för mig! Jag, som många andra har gått på ett större antal nitar på vänfronten, det är ju helt klart. Mitt "problem" är jag jag lägger mig i skottlinjen så att säga...är jag vän med någon så är jag och det finns ingenting jag inte skulle göra för mina vänner! Mer än en gång har man fått ett bryskt uppaknande när man inser att den sortens vänskap ofta bara fungerat åt ena hållet så att säga. När man till slut har behövt någon som står upp för en, ja då har man stått där med skägget i brevlådan helt enkelt.

I många fall är det okej. För alla, eller dom flesta, är sig själva närmast och det är helt okej att var det, det är människans natur. Men ibland inser man att man faktiskt inte har krävt av någon att vända ut och in på sig själv och sitt liv för att ställa upp, utan att det borde varit något som skulle kommit naturligt och kanske inte ens inneburit någon större personlig uppoffring, men det händer ändå ingenting. Sånt gör ont. Det är ett bryskt uppvaknande, varje gång.

Det är därför man blir så löjligt glad för att någon talar om för en att dom är glada för att man finns och att dom har uppfattat att man verkligen bryr sig. Att det inte är något slags socialt spel där den som får mest hjälp vinner, typ.  Har varit med om det en eller två (eller fler) gånger och ärligt talat, hur mycket tid har jag inte ödslat på folk som faktiskt inte brytt sig ett skvatt om MIG?! Det törs jag inte ens tänka på....

Iallafall, kram till alla er som är mina vänner, nära som avlägsna! Jag är glad att ni finns!