Nu när Dox vackra dotter Debbie har det bra hos sin nya mamma vill jag passa på att skänka en tanke till henne, Peter och Dessis vackra sto Dox Darlyng Bar.

Nu är hon i Trapalanda på de evigt gröna ängarna tillsammans med Muffin (Emils mamma som dog på samma sätt), Lillis (Dessi och Peters förstfödda paintföl som dog bara några veckor gammal förra året), Willys mamma Sessan som också dog ifrån sin fölunge förra året - och alla andra vackra hästänglar vi minns och saknar.

Vila i frid Dox.

Doc Darlyng Bar 1991-2008

REGNBÅGSBRON

På den här sidan himlen finns en plats som kallas regnbågsbron. 

När ett djur som varit särskilt betydelsefullt för någon dör, så kommer det till Regnbågsbron.

Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken, occh våra vänner har det varmt och skönt.

Alla djur som varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör;

de som varit skadade och handikappade blir friska och starka igen, precis som vi minns dem från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;

De saknar alla någon speciell som de varit tvungna att lämna kvar.

Alla springer och leker tillsammans, men en dag skall någon av dem stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.

Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, hans ben bär honom fortare och fortare.

Han har sett dig, och du och din speciella vän möts tillslut i en lycklig återförening
för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet, och du ser än en gång in i ögonen på ditt tillgivna djur som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.

 Sen går ni över regnbågsbron tillsammans…..

Lyckan är fullkomlig!!!

Jag lade precis på telefonen med Dessi som är på väg från mina hemtrakter runt Norrköping (Grytgöl). Igår fick jag nämligen ett samtal från en av mina gamla veterinärer, som dock var ovetande om att hon pratade med en gammal kund till sig själv.... ärendet var att hon hade sett mitt namn på Ammajouren och stod där med en hästägare vars föl hon precis hade avlivat. Märren var en 4-årig ardenner med massor med mjölk och som tydligen älskade föl...

Jag slängde mig givetvis på telefonen för att få tag på Dessi som tillsammans med Peter i samma sekund skulle vara på väg upp till Sala trakten till ett sto som förlorade sitt föl för några dagar sedan. Som tur var var dom försenade coch jag fick tag på dom på kliniken där dom gjorde sig redo för avfärd med lilla fölis, eller Debbie som hon nu kallas (efter ett TV program Dessi såg igår om en kvinna som överlevt mot alla odds och som hette Debbie)

Dessi ringde upp ägaren och det beslutades att dom skulle prova med det stoet istället. Dels var det mycket närmre och dels är det alltid en fördel (i detta fall då) att stoet precis hade blivit av med sin fölunge.

Sedan började en spänd väntan för oss, då vi inte hörde något förrän tidigt i morse. Dock hade jag, som jag också sa till Anders, en väldigt bra känsla i magen vad gällde detta sto.

Så kom samtalet från Dessi som lyckligt beskrev kvällens händelser. För det första hade "våran" tappra lilla fölunge envist stått upp (!) i transporten hela vägen upp till Grytgöl! Dom stannade och hade matpaus en gång i timmen ungefär och fölis var jättehungrig givetvis. (Tilläggas kan att på kliniken hade dom tydligen bara bemödat sig med att mata varannan timme (!) och för detta tar dom hutlösa 8000:-/natten....)

Väl framme fick Dessi, Peter och ardennern Colans ägare bevittna och assistera miraklet när Colan utan fuzz accepterade lilla Debbie som sin!!! Lyckan var fullkomlig!!! Hade jag varit där hade jag grinat ögonen ur mig, det är ett som är säkert!

Efter lite hjälp diade Debbie helt själv på sin nya jättestora mamma! Hon fick ett glädjefnatt och galopperade runt i boxen, under jättemammas mage och det stinna sprutande juvret och runt med mjölk i öronen. Det måste sannerligen varit en härlig syn!!!

Till slut blev alla äventyr för mycket för Debbie och hon somnade tryggt i halmen brevid sin nya mamma.

Man vet ju aldrig hur sådana här saker ska sluta, och än är det väl inte slut heller. Men det största hindret är iallfall avklarat och även om vi alla förberedde oss för att nappa upp lilla Debbie så är detta givetvis det allra bästa för henne och hennes nya mamma!!!

Edit: Jag vill passa på att tacka för alla sms angående ammor jag har fått! Jag har inte hunnit svara alla men jag är jättetacksam och tackar för engagemanget!!!

Jag hoppas kunna återkomma med en bild framöver!

Over and Out!