Historien om Winsir

Historien om Winsir började samma dag som två livslånga vänskaper. Den ena med en människa som heter Liza, och den andra med en brun skönhet som heter just, Winsir. Även om jag numera har väldigt sporadisk kontakt med Liza och ingen kontakt alls med Winsir är det två individer som för alltid kommer ha sina särskilda platser i mitt hjärta.

Jag kommer faktiskt inte ihåg vem det var som kontaktade mig först, Liza eller Winsirs ägare, men någon av dom ringde mig iallfall, en dag. Ärendet var just –Winsir.

Jag fick en historia berättad för mig om en oregelig, vild och farlig hingst som hade erbjudits en sista chans. Han var som lovande ettåring inköpt, säkert för en ansenlig summa, av ett då mycket känt svenskt arabstuteri men sedan hade något gått väldigt fel på vägen. När jag kontaktades var han 8 år gammal, utdömd till slakt och såld för slaktvärdet till den nuvarande ägaren som i sin tur hade lämnat iväg honom till någon som skulle se om det gick att rida in honom. Detta hade uppenbarligen inte fungerat och ägaren var nu på jakt efter någon som ville ge det en sista chans. Betalningen skulle vara en av ägarens egenuppfödda unghästar. Jag var ganska ung och tog alla chanser till en träningshäst, dessutom älskade araber –det gör jag fortfarande- och tyckte det lät som en intressant utmaning. Jag tog den.

Winsirs rykte var inte det bästa. Han var verkligen, förstod jag senare, allmänt känd som livsfarlig och ohanterbar. På det kända arabstuteriet hade han knappt hanterats på flera år, betäckt ston i änden på en longerlina och sedan tillbringat den mesta tiden i en box snurrandes runt runt runt. Enligt uppgift användes han som ”bäddtillpackare”, borstades med piasavakvast genom gallret och attackerade alla som kom i närheten av honom. Allt detta kommer jag dock inte ihåg om jag visste när jag åkte och hämtade honom en novemberdag med hjälp av min dåvarande pojkvän. Men jag kommer mycket väl ihåg de stora, trötta, olyckliga ögonen och det fullständiga kroppsliga vrak som mötte mig på ”inridarens” ställe någonstans mitt ute i en östgötsk, eller om det var sörmländsk, skog. Det som hände sedan kommer jag också mycket väl ihåg, även om jag inte kan förklara det. Jag tog helt enkelt denna spillra av en häst i grimskaftet, gick på släpet, stängde och åkte hem.

Från den dagen och ett par år framåt hade Winsir och jag en mycket nära relation och det är med facit i hand den absolut mest lättränade och trevliga häst jag haft med att göra. Varifrån detta monster jag fått uppmålat för mig kom ifrån, det vet jag inte….

Det första som hände var att Winsir blev väldigt väldigt sjuk. Han hade över 40 grades feber och var verkligen helt under isen i någon vecka. Han var helt slut mentalt och fysiskt. Sned i hela kroppen efter åratal av snurrande åt ett håll i en box och han klarade inte av att stå lös i box, han fick stå uppbunden men då slappnade han av och kopplade bort all stress. Hans ägare hade fått för sig att vi skulle sikta på avelsvärdering i mars och mot bättre vetande sa jag att jag inte kunde lova någonting men skulle göra mitt bästa.

Arbetet med Winsir startade ungefär vid årsskiftet, det år han skulle bli 9. Han var en underbar häst att arbeta med. Han hade världens största hjärta och gjorde alltid sitt bästa, alltid i alla situationer. Han gav verkligen en bild av det arabiska fullblodet som gör allt för sin människa, ända in i döden! Han älskade allt arbete och sög i sig som en svamp. Samtidigt blev han bättre och bättre i kroppen. Vi jobbade mycket med gymnastiska övningar och att hel enkelt rakrikta och stärka upp hans sneda kropp. Förbättringarna var enorma och lavinartade. Jag var ännu då så orutinerad, även om jag inte tyckte det då såklart, att jag helt enkelt inte förstod vilken bedrift han gjorde med sig själv och sin kropp. Jag bara jobbade på och älskade varenda minut. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag satt på honom, en mörk vinterkväll nere på ridbanan och stallägaren kom ner och skulle titta lite. Hon kom åt knappen på staketet som man tände och släckte ridbanebelysningen med och precis som jag hade satt mig ner i sadeln, för första gången någonsin, blev det kolsvart! Men Winsir hade 100% tillit och jag lyckades hålla mig lugn så han brydde sig inte och det tog en stund innan stallägaren hade lyckats fumla på lyset igen, frenetiskt ursäktande. Sådan var han och samma mentalitet präglade varenda steg han sedan tog med mig på ryggen. Han gick verkligen från klarhet till klarhet! Han var en ren fröjd att rida, så mjuk, samarbetsvillig och atletisk –trots sina fysiska utmaningar. Så när det blev mars bestämde vi oss för att åka till Grevagården i Skövde och visa honom på avelsvärderingen.

Vårt lilla gäng bestod i mig, min dåvarande pojkvän Jonas som körde, och ägarens kompis Liza som varit delaktig redan från början och hjälpt ägaren att hitta någon som ville ställa upp med Winsirs träning. Liza tränade araber och skulle sköta själva visningen vid hand, något som jag inte hade så mycket erfarenhet av med araber. Det hade också förmodligen blivt jättknasigt om jag hade gjort det då jag hade jobbat med att Winsir skulle vara ”låg” och gå bakom mig och allt det där. Alla som sett en arabvisning vet att dom inte ska göra så. Men han klarade fint av att skilja på de två sakerna, jag tror dock det hjälpte honom att vi var två olika personer som gjorde olika saker. Men jag vet inte, förmodligen hade han gjort det ändå för han var mycket smart.

I alla fall, vi hade jättekul. Vi var på äventyr och Winsir var medelpunkten. Han var fortfarande lite snedmusklad om man tittade noga men han såg verkligen fantastisk ut! Jag tittar fortfarande ofta på bilderna från den dagen. Filmen jag hade lånade jag tyvärr ut till hans ägare och fick aldrig tillbaka men minnet är lika starkt i mitt hjärta och huvud som om det var igår. Winsir var kung! Jag var supernervös när jag satt upp inför ridprovet men Winsir seglade fram i sin vanliga stil. Inne i ridhuset skulle vi rida tre ekipage åt gången och jag vet inte om vi hade otur eller om standarden på ridningen var utmärkande men de två andra ekipagen var helt enkelt livsfarliga! Ryttarna hade ingen koll på sina hingstar och red upp i Winsirs bak gång på gång. Det var katastrofalt och fullständigt livsfarligt! Jag kommer mycket väl ihåg hur avelsvärderingsdomaren röt i med full kraft och beordrade de andra att ha kontroll på sina hingstar. Men Winsir, han vinklade ena örat bakåt och kollade av vad jag ville att han skulle göra, och levererade. Jag sjöng inombords under hela tiden! Jag vågade knappt andas för hästen gick som en dröm! Själva ridprovet var egentligen urbota löjligt och enkelt – visa skritt, trav och galopp i båda varven, stanna, stå still, rygga samt av och uppsittning. Men min häst var 9 år gammal och riden i inte ens tre månader. Innan det var han en utdömd slakthäst som hade rykte om sig att äta folk!

Fysiskt sett hade han förstås fortfarande sina uppenbara ”fel”, han var lite omusklad, benen hade tagit en hel del stryk under åren och han var inte tränad att visa upp sig på arabvis, han har också inte det mest typade huvud osv, så hans exteriöra poäng blev försås inte jättebra även om Liza visade honom med den äran och gjorde ett kanonjobb! Men ridmässigt var han felfri. Winsir slutade på 42 poäng på ridprovet och delade bästa poäng av alla de 25 arabhingstar som visades den dagen! Det kändes som att vinna OS!!! En sådan stolthet som jag kände då har jag nog aldrig känt vare sig före eller efter och Winsir visste att han hade gjort något stort och helt otroligt. Vi gick alla på moln den helgen!

framridning inför bruksprovet....

Winsir stannade hos mig i nästan två år. En tråkig del av historien som visade på min orutin, naivitet och godtrogenhet var att jag i slutänden inte fick ett öre för det arbete jag hade lagt ner på Winsir. Jag blev helt enklelt blåst av hans ägare. Men efter ett bra tag kunde jag släppa det och det enda som är starkt i mitt minne och hjärta nu är den fantastiska kontakt jag fick med den hästen, den fantastiska individ han är och bedriften vi faktiskt åstadkom tillsammans. Och som en liten tröst så vet jag att många uppmärksammade jobbet jag gjorde med honom och jag fick en hel del credit för det, av folk som hade sett honom tidigare och till och med av hans tidigare ägare! Det betydde väldigt mycket.

Numera vet jag att Winsir bor ganska nära mig. Han har bott där i flera år och verkar i aveln samt är tävlad med framgång i ponnydressyr. Han ägs vad jag vet av samma person men jag tror att han ska stanna där han är nu och har varit i många år och det gör mig varm i hjärtat. Vi har gemensamma bekanta och jag tror att han har det bra. Det räcker för mig att veta. Jag är säker på att hans ryttare fått sin egen unika kontakt med Winsir, för han är en sådan häst som verkligen lägger sitt hjärta i din hand. Och sådana hästar får man vara glad om han om man träffar en gång i livet….

Bild från hingstvisning på Rockelsta slott strax efter avelsvärderingen.

Winsir är fortfarande lite tunn. Liza Lindberg har tagit bilden.