Nu känns det som det är dags att berätta historien om vår levnadsglada, starka och underbara lilla prinsessa Claudia. Den kommer här!

Historien om Claudia

Historien om Claudia började egentligen långt innan hon föddes. Jag ägde en mycket vacker och lovande ung painthingst med fina blodslinjer som jag köpt in som föl i syfte att bli tävlingshäst och avelshingst i vår verksamhet.

   Willy

Med tiden beslutade jag mig dock för att satsa på quarterhästarna och inte ha någon paint för tävling eller avelshingst och tanken att sälja honom formades i mitt inre. Med detta i åtanke började dock titta runt lite efter ett lämpligt sto att betäcka med honom innan han såldes och jag hittade henne i min gode väns vackra, välstammade sto Clara. Clara passade Willy som hand i hanske enligt mina kriterier på typ, stam och gångarter. Dessutom är de båda två av de mest fantastiska individer man kan tänka sig, vänliga, känsliga, lättränade och kloka. Det kunde inte bli en bättre match!

Clara visade sig vara högst villig ”förstagångare” och Willy, som är en naturbegåvning och en gentleman när det kom till betäckningar fick två språng och Clara blev dräktig. Vilken glädje!

Jag fann det perfekta hemmet till Willy och när han flyttade tröstade vi oss med att vi hade två avkommor att vänta efter honom våren efter.

Vintern blev dock en väldigt lång och jobbig period. Mitt i vintern, vid årsskiftet utvecklade Clara akut fång. Ingen kunde tala om exakt varför, hon är verkligen inte den typiska fånghästen och hade aldrig haft fång innan. Jag har en fantastisk veterinär som verkligen gjorde allt rätt när Clara blev sjuk. Själv hade jag ingen erfarenhet av fånghästar och visste egentligen inte mer än gemene man men så fort Clara blev sjuk började jag, som jag alltid gör när något uppstår som jag inte har tillräckligt med kunskap om, att forska och läsa på allt jag kunde om fång. Ingen vet exakt varför Clara fick fång men min teori är att hon blev insulinresistent på grund av dräktigheten, vilket händer då och då, och att den utlösande faktorn till stor del var att hon helt enkelt inte tålde det frusna gräset när kylan slog till i början på januari. Clara stod i många veckor på strikt boxvila och medicinering. Jag lade om hennes kost och jobbade för att få hennes mage i ordning, eftersom fången är ett symptom på obalans i magen och Clara hade i samband med anfallet fått riktig hemsk diarré. Till slut fick jag ordning på hennes mage och efter många veckor var hon symptomfri, vilken lycka!

Hela vintern tillbringade hon tålmodigt i en snö/sjuk hage där hon fick vara ute utan att röra sig för mycket och samtidigt kyla sina ömtåliga fötter. Foder sockeranalyserades och allt med för hög sockerhalt byttes ut eller blöttes och urlakades noga, fodringar varannan timme varje dag, magunderstöd med jäst osv –allt för att hålla Clara frisk och jag lyckades till slut. Jag tror jag pratade med veterinären dagligen i flera månaders tid och om det gick ett par dagar fick jag sms från veterinären där hon undrade om jag hade glömt bort henne. Mitt i all bedrövelse och jobb höll clara modet uppe och dräktigheten fortskred utan några komplikationer. Varje dag var laddad med ”fångest” –hade hon puls, hade hon varma hovar, hur såg bajset ut, hur gick hon?...osv.

Men Clara bättrade på sig och när sedan min 2-åring gång på gång bröt sig in till henne i sjukhagen för att ta med henne ut till dom andra (eller kanske för att äta upp hennes mat?) så fick hon till slut börja gå med sin flock igen. Clara älskade det och hon höll sig frisk!

  Clara i sjukhagen. 

När det började närma sig fullgången dräktighet började jag slappna av och glädjas och hon fick flytta över till fölbox, vi riggade kameran men jag var fullständigt övertygad över att hon skulle gå över med fölet. Det gör många förstagångsston och hon hade inte fyllt på juvret nämnvärt och såg inte ett dugg färdig ut så döm om vår förvåning när det plötsligt, vid kvällsinsläppet av dom andra hästarna, stod en fölunge i boxen brevid Clara, två veckor för tidigt! Jag hade inte ens halmat upp i boxen! Men där stod hon iallfall, Claudia! Anders, min sambo, var inne hos en av de andra hästarna och pysslade med något när jag skulle gå in till Clara med foder och såg åtta ben istället för fyra! Jag brukar kunna hålla mig ganska lugn i sådana situationer så jag sa helt kallt ”–Anders, kom o kolla här”. ”–Vadå?” Sa Anders, ”jag håller ju på här” ”-Ja, men kom hit o kolla” Och sådär höll det på en liten stund tills Anders smått irriterat kom bort till mig och tittade in i Claras box. Då blev han tyst!

Det fuxfärgade fölet såg stort och välutvecklat ut, hon stod redan upp vid Claras sida och efterbörden låg prydligt vid sidan om, fortfarande sammankopplas med fölet via navelssträngen, som brast fint medans vi stod där och tittade. Det var nog det vackraste nyfödda föl jag har sett! Det mest utsökta, dishade huvud med en bred bläs, lång mycket väl ansatt hals och de långaste ben man kan tänka sig med höga strumpor bak. En otrolig uppenbarelse, och uppendaligen hade Clara fixat det hela själv och lätt för hon var inte ens svettig och fölet var ren och torr. Det fanns knappt ens en blodfläck i boxen!

Jag måste skämmas lite för min första, eller nja kanske tredje, tanke ”-skit, inte en solid till” Jag gick in och tittade lite närmare och konstaterade mycket nöjd att det var ett sto. Färgen blev snabbt helt ovidkommande, jag var bara glad att hon verkade frisk, stark och välskapt! Och att mamma Clara hade fixat det hela så fint och varit så stark och duktig. Men jag ska erkänna att hjärtat tog ett litet skutt när Anders från utsidan av boxen utbrast ”-Hon har en fläck på denna sidan!” Och visst hade hon det! En pyttefläck på halsen och en större på sidan av magen, precis som mamma Clara! Jackpot!

När vi hade hämtat oss lite var vi såklart överlyckliga och pös av stolthet över detta föl utöver det vanliga, och över Clara som haft det så jobbigt och ändå levererat en så vacker dotter! Dagarna som följde fotade och filmade jag som en tok och delade med världen. Trots att hon var född på 319-e dygnet och de facto räknades som prematur var hon aldrig svag eller sen på något sätt. Hon var en sprudlande, sprakande och levnadsglad fölunge och det var hon även när jag först upptäckte att det var något knas.

Jag upptäckte konstiga svullnader bakom ganascherna, som luftfyllda bullar. Eftersom jag var lite överbeskyddande med Claudia så ringde jag direkt veterinären men hon sa att det förmodligen inte var någon fara, så länge Claudia inte var allmänpåverkad –vilket hon inte var. Och jag vet ju att svullna spottkörtlar osv är ganska vanligt på föl när dom börjar upptäcka världen, smaka på saker och utveckla sitt eget motstånd i kroppen. Då kan dom ha lite reaktioner, det har ju även stora hästar när dom börjar äta gräs på våren, när knotten börjar komma osv. Vi avvaktade.

Men den berömda magkänslan hade inte sagt sitt. Och min magkänsla är stark och något jag verkligen lärt mig lita på. Den skrek vilt! Jag gjorde som jag alltid gör, satte mig vid datorn och började söka. När jag hittade vad jag med en gång VISSTE var problemet så möttes jag självklart först av skepsis. Och varför inte. Ofta får man ju för sig saker och tar ut saker i förskott och målar upp en bild av ditten och datten. Alldeles särskilt när åkomman man hittar är av extremt ovanlig art! En åkomma som veterinärerna kanske kommer ihåg att dom har hört namnet på någongång under sin utbildning men som ingen har sett i verkliga livet. En åkomma som är jätteovanlig i hela världen och som inte ens forskats speciellt mycket på. Då kan man ju kanske förstå att folk bli lite tveksamma… Men jag var 100% säker, redan första kvällen. Bilderna och beskrivningarna talade sitt tydliga språk, det var exakt det min fina föunge led av! Claudia hade luftsäckstympani! Söker man på det svenska ordet får man inte upp något, ingenting! Söker man på det engelska namnet, Guttural Pouch Tympany, får man upp en del.

Luftsäckstympani är en medfödd missbildning i örontrumpetens mynning som gör att luften hästen drar in samlas där men kommer inte ut igen. Hästen ser ut som om den har påssjuka! Trycker man på svullnaden åker luften ut men ansvällningen återkommer och den kan variera lite i storlek. Hästen kan få andningssvårigheter men är i övrigt inte särskilt påverkad och har inte ont. Det är en mycket ovanlig åkomma och att dom har det dubbelsidigt är ännu ovanligare. Givetvis hade Claudia dubbelsidigt! Man vet som sagt inte så mycket om detta och det forskas kring genen man menar orsakar detta, men det drabbar oftare ston än hingstar och även om det är medfött uppkommer symptomen första gången från det att fölet är några dagar gammal tills ca 1 år, någon har uppvisat första symptom som 1½-åring. Claudia var ca 20 dagar när jag upptäckte det. Jag diagnostiserade henne själv. Sedan skickade jag runt min förfrågan till flertalet veterinärkliniker utan att få ett enda svar. Dom avfärdade mig säkert som en hysterisk hästägare som ställde egna, komplicerade diagnoser på mina hästar. Tja, det är ju rätt förutom den hysteriska biten, och eftersom min veterinär vet att jag inte är hysterisk skickade hon själv vidare förfrågan till några kollegor och då sattes bollen i rullning!

Bilder skickades och alla höll helt plötsligt med! Helt plötsligt blev jag en högintressant hästägare med en fölunge med unik diagnos. Flera kliniker ville undersöka men eftersom jag visste att själva undersökningen i sig var en ganska stor grej för en liten fölunge –skallröntgen, så valde jag att åka till den kirurg som alla rekommenderade mig skulle göra en eventuell operation. Nicolaj Jansson, chefsveterinär på ATG kliniken i Skara. Den enda behandlingen som finns på denna åkomma är operation. Jag ville inte behöva flytta Clara och Claudia mer utan åka någonstans där man kunde ställa diagnosen och även operera.

Sedan gick det fort! På klinken var jag supernervös eftersom jag ännu inte hade fått helt klart för mig vad allt detta skulle innebära för Claudia. Ingen hade riktigt kunnat berätta för mig vad som krävdes. Var det frågan om tuffa operationer och lång konvalecent, kanske lång period på sjukhus och hur såg egentligen prognosen ut osv. Någonstans måste man ju avgöra hur mycket man ska utsätta ett litet föl för och till vilken nytta. Vi var också pressade av att inte veta vart slutnotan skulle hamna. Min största skräck var att stå därinne och inse att det skulle bli oss övermäktigt ekonomiskt och vara tvungen att ta beslut om alivning trots att Claudia var en sådan levnadsglad och pigg fölunge. Det beslutet slapp vi ta. Nick konstaterade snabbt och med ett smittande lugn att diagnosen jag hade ställt var riktigt och försäkrade oss om att operationen i sig var ganska lätt för hästen, eventuellt skulle det krävas två operationer men hade vi tur räckte det med en och vid en komplikationsfri läkning skulle vi kunna hämta hem Claudia efter någon vecka. Sagt och gjort lämnade vi så Claudia och Clara på kliniken och åkte hem. Magkänslan var bra och då är jag lugn!

Nästan exakt en vecka senare hämtade vi dom. Claudia behövde bara en operation och Nick var mycket nöjd med genomförandet och läkningen som varit fullständig komplikationsfri. Claudia hade givetvis charmat hela personalen och var sitt vanliga pigga och osedvanligt söta jag när vi hämtade dom. Vilken lycka! Hon hade ett operationssår på halsen som skulle hållas rent men i övrigt krävdes ingen medicin och läkningen gick mycket smidigt! Efter ett par veckor hemma hade hon helt läkt ihop och kunde gå ut på bete tillsammans med mamma Clara och resten av flocken. Prognosen är mycket god och när man väl opererat problemet ska det inte komma tillbaka så nu ser vi med tillförsikt fram emot Claudias uppväxt och utveckling och hoppas att hon ska få ett långt och framgångsrikt liv!

Claudias sår samma dag som vi hämtade hem dom. Redan nu ser man att luftansvällningen är borta och hon verkade inte alls ha ont av såret:

Någon vecka senare:

Ytterligare någon vecka senare var det helt läkt och bara en mindre svullnad fanns kvar!

NU ÄR JAG FRISK!!!

Stort TACK till vår veterinär Karoline "Kina" Wahn, veterinär Nicolaj Jansson chefsveterinär och kirurg på Skara ATG hästsjukhus samt Marc och Kicki Stern som lånade oss sin lastbil! Vi vill också tacka Carina Svensson som låtit oss låna underbara Clara och betäcka henne!

På vissa ställen på den här gården känns det som om man går i en tropisk regnskog! Himla fint och grönt, men trots det behöver vi lite mer regn för det är väldigt torrt i markena särskilt på betesvallarna och jag vill gärna ha bete långt på säsongen! Så mer regn tack, varvat med solsken och värme.

Lita gröna skäna bilder från stonas hage:

Stona själva väljer dock att stå på samma ökenplats varje dag, hela dagen, tätt ihop för att försöka lindra plågan från dessa JÄVLA blinningar och bromsar. Själv upplever jag att det är lite mindre av dessa ute på dom öppna ytorna där det fläktar alternativet i skogen under skugga men...jag antar att hästarna vet bäst? Tycker iallfall hemskt synd om dom!

Det mest spännande just nu är att följa Kajsas förvandling. Blir inte klok på hennes färg, mer än att det är väldigt snyggt! Aldrig i mitt liv har jag fått ett föl med den färgen! Funderar på hur det ser ut rent genetiskt, kan en fux bära på en svartgen? Vet ju att den inte kan synas men nånstans måste det ju ha med Willys färg att göra, eftersom han är svartbrun. Måste nog forska lite i detta. Ska bli spännande att se hur hon ser ut på benen och i ljumskarna när hon fällt klart!

Jag är lite bekymrad över att Clara faller ur. Jag ser ju nu att hon är ett sådant sto som ger sin "kräm" till fölisen, för Claudia är banne mig nästan tjock! Det svåra med sådana ston är att man kan liksom inte bara ge dom extra mat och fodra upp dom -för dom skickar bara det vidare till fölis och så har man ett föl som är alldeles för fet eller drar iväg i växten och får problem med benen. Får bara försöka hålla koll på det och hoppas att gräset får sprutt igen. Men inte FÖR mycket sprutt, vill inte att hon ska åka på fång igen! Litet dilemma det där...

Men kolla Claudias hals, nu syns svullnaden nästan inte alls! Däremot stickelhåren.... o kolla in magen! Men visst är hon en liten prinsessa!