Idag är jag lite filosofisk av mig....

Jag funderar över detta med hästtränare, och vad dom/vi (?) egentligen pysslar med ibland...

För det första, vem kan kalla sig tränare? De flesta som rider och har häst tränar ju sin häst på det ena eller andra sättet.

Jag tillhör ju "yrkesgruppen" tränare, eftersom jag gör det mot betalning och tex därför inte får tävla amateurklass på tävlingarna.

Sen har vi ju kategorin "proffs", som jag ju då regelmässigt sett tillhör men inte själv anser mig vara. Det finns många som anser sig vara det som dock inte är det heller. Och de som inte tänker på saken eller kanske ens jobbar med det, men som är proffs ändå....

Många av "proffsen", må det vara yrkesmässigt eller egenutnämda, har ju sitt egna träningssätt, sitt "program"....

Jag har också ett program när jag får hem en häst, men för mig handlar det mera om helheten, hur hästen mår/ser ut, vad den har för foderstat, fysisk och psykisk status och framför allt om och isåfall vad som behövs ändras på.

Programmet för mig har inte nödvändigtvis med träningen att göra.

Men för många innebär ett program en viss mall som de sätter hästen i, alla hästar i samma mall eventuellt med några smärre detaljförändringar oftast då gällande utrustning såsom bett, hjälptyglar, sadel osv.

Dock ska hästarna gå igenom samma "program", allt ska följa tränarens egna schema, det som den tränaren alltid gör med hästen. Samma procedur och mönster, dag 1, dag 2...osv. Varför?

Om hästar är individer och olika, varför ska alla hästar följa samma "program"?

"Därför att det funkar!" säger många. "Jag har jobbat mig fram till den här metoden och programmet och jag kör alla hästar genom mitt program. Det funkar för mig. Jag har inte mött en häst som inte har funkat efter att ha gått igenom mitt program. Det kan ta olika lång tid men samma ordning, samma upplägg osv"

Jaha? Okej, det funkar varje gång... mhm.

Det kan inte vara så att om den eller den hästen inte riktigt funkar i just det programmet, så ser man till att det funkar? Man får det att funka, med de medel som behövs. Och oavsett om man faktiskt har hästen med sig hela vägen!

Eller? Jag har sett det ganska många gånger. I slutänden går hästen där, och gör precis det tränaren säger och vill, förhoppningsvis lydigt och snällt. Men med en något mindre gnista i blicken. och i värsta fall ingen gnista alls....

Men snabbt gick det! Ordning blev det på hästen på de rekommenderade tre månaderna. Eller kanske den första månaden redan, och sedan kunde vi ta det lugnt de sista två! Eller fortsätta i bara farten och lägga så mycket press på hästen som den normalt skulle fått på ett år, för att få visa upp ett gott resultat. Som håller i sig hur länge?

Missförstå mig inte. jag följer också ett upplägg. Men nästan, eller i princip alltid, får jag frångå ursprungsupplägget någon gång under vägen, för att just den hästen funkade på ett annat sätt.

Jag brukar tex alltid galoppera unghästarna i lina först, så att de lär sig kommandot och stärker sig lite innan jag gör det uppsuttet första gången.

Men ibland stöter man på hästar som behöver stödet på ett annat sätt, och blir stressade i linan. Då får jag ändra mitt upplägg och ta det från ett annat håll. Kanske i skogen på en avslappnad häst som bjuder in i galoppen av en slump. En sådan häst har jag nu som exempel.

En annan har fått en "bugg i systemet" vad gäller ridhus och galopper. Det är bromsen i så fort man kommer in, och den har på kort tid lyckats lära sig att framåtdrivande hjälper, smackningar och framför allt sporrar-betyder tvärnit!  För att lösa problemet använde man mer sporrar och framåtdrivande hjälper och smackningar och förstärkte problemet.

Sporrar är jättebra! Jag föredrar dock att inte ta på mig dom innan hästen kan framåtdrivande hjälper och svarar för det. Jag skulle mycket sällan ta på mig ett par sporrar på en häst som lägger i bromsen och backen, och som absolut inte tänker framåt.

Konstigt säger de flesta, det verkar ju helt tvärtom!

Men det beror ju på vad sporrarna betyder. För mig betyder dom inte framåt. Dom betyder en förfining av mina hjälper, som ska användas när hästen är tillräckligt känslig för hjälperna i första hand. Inte som ett förstärkande av framåtdroivande hjälper när hästen redan bromsar för skänkeln. Det för mig är att öka svårighetsgraden och förstärka ett felaktigt beteende.

Vilket är precis det som har hänt med just denna häst. Det som tar en sekund att sätta dit kan ta ganska lång tid att ta bort. Men nu har jag sådan tur att denna häst är mycket läraktig, positiv i grunden och svarar snabbt på det nya sättet hon får lära sig.

Hade hon varit kvar i det gamla programmet, hade hon till slut galopperat runt fint på en volt, det är jag övertygad om! Det får sina konsekvenser att avbryta ett "program" mitt i. Men eftersom jag inte rider på samma sätt så måste jag ju följa min "lära" och jag vill gärna ha en "slutprodukt" som galopperar runt på volten för att den vill det, så att säga....

Detta säger mig bara att vi är alla olika, både som människor, tränare, hästar och ryttare. Inte sagt att ett sätt är rätt och ett annat fel, men jag undrar bara hur ett sätt kan vara rätt för alla hästar? Det har jag fortfarande inte fått något svar på. Bara för att det funkar räcker inte. Man kan få saker att funka på olika sätt...

Jag är glad att jag har hittat tillbaka till min känsla igen!

Ett tag försökte jag göra på andras sätt, enligt deras "program". Det funkade inte alls. Men det var en väldigt nyttig och lärorik insikt!

Nu har jag inspirationen tillbaka, och känslan i maggropen som alltid har hjälpt mig förr!

Jag ser fram emot kommande träningar och att få lära och utvecklas mer! och att få nya kunskaper som jag kan lägga till, eller utesluta, ur mitt sätt att träna hästar!

 ********************************

Övrigt idag så har vår andra vattenpump också pajat! Så nu är Anders iväg och raggar ny....

Själv ska jag ta mig tre ridturer i skogen. Och det roligaste av allt är att jag inte kommer att behöva rida i närheten av mig själv med de olika hästarna, och ändå hålla mig på enbart sandvägar!