Nu känns det som det är dags att berätta historien om vår levnadsglada, starka och underbara lilla prinsessa Claudia. Den kommer här!

Historien om Claudia

Historien om Claudia började egentligen långt innan hon föddes. Jag ägde en mycket vacker och lovande ung painthingst med fina blodslinjer som jag köpt in som föl i syfte att bli tävlingshäst och avelshingst i vår verksamhet.

   Willy

Med tiden beslutade jag mig dock för att satsa på quarterhästarna och inte ha någon paint för tävling eller avelshingst och tanken att sälja honom formades i mitt inre. Med detta i åtanke började dock titta runt lite efter ett lämpligt sto att betäcka med honom innan han såldes och jag hittade henne i min gode väns vackra, välstammade sto Clara. Clara passade Willy som hand i hanske enligt mina kriterier på typ, stam och gångarter. Dessutom är de båda två av de mest fantastiska individer man kan tänka sig, vänliga, känsliga, lättränade och kloka. Det kunde inte bli en bättre match!

Clara visade sig vara högst villig ”förstagångare” och Willy, som är en naturbegåvning och en gentleman när det kom till betäckningar fick två språng och Clara blev dräktig. Vilken glädje!

Jag fann det perfekta hemmet till Willy och när han flyttade tröstade vi oss med att vi hade två avkommor att vänta efter honom våren efter.

Vintern blev dock en väldigt lång och jobbig period. Mitt i vintern, vid årsskiftet utvecklade Clara akut fång. Ingen kunde tala om exakt varför, hon är verkligen inte den typiska fånghästen och hade aldrig haft fång innan. Jag har en fantastisk veterinär som verkligen gjorde allt rätt när Clara blev sjuk. Själv hade jag ingen erfarenhet av fånghästar och visste egentligen inte mer än gemene man men så fort Clara blev sjuk började jag, som jag alltid gör när något uppstår som jag inte har tillräckligt med kunskap om, att forska och läsa på allt jag kunde om fång. Ingen vet exakt varför Clara fick fång men min teori är att hon blev insulinresistent på grund av dräktigheten, vilket händer då och då, och att den utlösande faktorn till stor del var att hon helt enkelt inte tålde det frusna gräset när kylan slog till i början på januari. Clara stod i många veckor på strikt boxvila och medicinering. Jag lade om hennes kost och jobbade för att få hennes mage i ordning, eftersom fången är ett symptom på obalans i magen och Clara hade i samband med anfallet fått riktig hemsk diarré. Till slut fick jag ordning på hennes mage och efter många veckor var hon symptomfri, vilken lycka!

Hela vintern tillbringade hon tålmodigt i en snö/sjuk hage där hon fick vara ute utan att röra sig för mycket och samtidigt kyla sina ömtåliga fötter. Foder sockeranalyserades och allt med för hög sockerhalt byttes ut eller blöttes och urlakades noga, fodringar varannan timme varje dag, magunderstöd med jäst osv –allt för att hålla Clara frisk och jag lyckades till slut. Jag tror jag pratade med veterinären dagligen i flera månaders tid och om det gick ett par dagar fick jag sms från veterinären där hon undrade om jag hade glömt bort henne. Mitt i all bedrövelse och jobb höll clara modet uppe och dräktigheten fortskred utan några komplikationer. Varje dag var laddad med ”fångest” –hade hon puls, hade hon varma hovar, hur såg bajset ut, hur gick hon?...osv.

Men Clara bättrade på sig och när sedan min 2-åring gång på gång bröt sig in till henne i sjukhagen för att ta med henne ut till dom andra (eller kanske för att äta upp hennes mat?) så fick hon till slut börja gå med sin flock igen. Clara älskade det och hon höll sig frisk!

  Clara i sjukhagen. 

När det började närma sig fullgången dräktighet började jag slappna av och glädjas och hon fick flytta över till fölbox, vi riggade kameran men jag var fullständigt övertygad över att hon skulle gå över med fölet. Det gör många förstagångsston och hon hade inte fyllt på juvret nämnvärt och såg inte ett dugg färdig ut så döm om vår förvåning när det plötsligt, vid kvällsinsläppet av dom andra hästarna, stod en fölunge i boxen brevid Clara, två veckor för tidigt! Jag hade inte ens halmat upp i boxen! Men där stod hon iallfall, Claudia! Anders, min sambo, var inne hos en av de andra hästarna och pysslade med något när jag skulle gå in till Clara med foder och såg åtta ben istället för fyra! Jag brukar kunna hålla mig ganska lugn i sådana situationer så jag sa helt kallt ”–Anders, kom o kolla här”. ”–Vadå?” Sa Anders, ”jag håller ju på här” ”-Ja, men kom hit o kolla” Och sådär höll det på en liten stund tills Anders smått irriterat kom bort till mig och tittade in i Claras box. Då blev han tyst!

Det fuxfärgade fölet såg stort och välutvecklat ut, hon stod redan upp vid Claras sida och efterbörden låg prydligt vid sidan om, fortfarande sammankopplas med fölet via navelssträngen, som brast fint medans vi stod där och tittade. Det var nog det vackraste nyfödda föl jag har sett! Det mest utsökta, dishade huvud med en bred bläs, lång mycket väl ansatt hals och de långaste ben man kan tänka sig med höga strumpor bak. En otrolig uppenbarelse, och uppendaligen hade Clara fixat det hela själv och lätt för hon var inte ens svettig och fölet var ren och torr. Det fanns knappt ens en blodfläck i boxen!

Jag måste skämmas lite för min första, eller nja kanske tredje, tanke ”-skit, inte en solid till” Jag gick in och tittade lite närmare och konstaterade mycket nöjd att det var ett sto. Färgen blev snabbt helt ovidkommande, jag var bara glad att hon verkade frisk, stark och välskapt! Och att mamma Clara hade fixat det hela så fint och varit så stark och duktig. Men jag ska erkänna att hjärtat tog ett litet skutt när Anders från utsidan av boxen utbrast ”-Hon har en fläck på denna sidan!” Och visst hade hon det! En pyttefläck på halsen och en större på sidan av magen, precis som mamma Clara! Jackpot!

När vi hade hämtat oss lite var vi såklart överlyckliga och pös av stolthet över detta föl utöver det vanliga, och över Clara som haft det så jobbigt och ändå levererat en så vacker dotter! Dagarna som följde fotade och filmade jag som en tok och delade med världen. Trots att hon var född på 319-e dygnet och de facto räknades som prematur var hon aldrig svag eller sen på något sätt. Hon var en sprudlande, sprakande och levnadsglad fölunge och det var hon även när jag först upptäckte att det var något knas.

Jag upptäckte konstiga svullnader bakom ganascherna, som luftfyllda bullar. Eftersom jag var lite överbeskyddande med Claudia så ringde jag direkt veterinären men hon sa att det förmodligen inte var någon fara, så länge Claudia inte var allmänpåverkad –vilket hon inte var. Och jag vet ju att svullna spottkörtlar osv är ganska vanligt på föl när dom börjar upptäcka världen, smaka på saker och utveckla sitt eget motstånd i kroppen. Då kan dom ha lite reaktioner, det har ju även stora hästar när dom börjar äta gräs på våren, när knotten börjar komma osv. Vi avvaktade.

Men den berömda magkänslan hade inte sagt sitt. Och min magkänsla är stark och något jag verkligen lärt mig lita på. Den skrek vilt! Jag gjorde som jag alltid gör, satte mig vid datorn och började söka. När jag hittade vad jag med en gång VISSTE var problemet så möttes jag självklart först av skepsis. Och varför inte. Ofta får man ju för sig saker och tar ut saker i förskott och målar upp en bild av ditten och datten. Alldeles särskilt när åkomman man hittar är av extremt ovanlig art! En åkomma som veterinärerna kanske kommer ihåg att dom har hört namnet på någongång under sin utbildning men som ingen har sett i verkliga livet. En åkomma som är jätteovanlig i hela världen och som inte ens forskats speciellt mycket på. Då kan man ju kanske förstå att folk bli lite tveksamma… Men jag var 100% säker, redan första kvällen. Bilderna och beskrivningarna talade sitt tydliga språk, det var exakt det min fina föunge led av! Claudia hade luftsäckstympani! Söker man på det svenska ordet får man inte upp något, ingenting! Söker man på det engelska namnet, Guttural Pouch Tympany, får man upp en del.

Luftsäckstympani är en medfödd missbildning i örontrumpetens mynning som gör att luften hästen drar in samlas där men kommer inte ut igen. Hästen ser ut som om den har påssjuka! Trycker man på svullnaden åker luften ut men ansvällningen återkommer och den kan variera lite i storlek. Hästen kan få andningssvårigheter men är i övrigt inte särskilt påverkad och har inte ont. Det är en mycket ovanlig åkomma och att dom har det dubbelsidigt är ännu ovanligare. Givetvis hade Claudia dubbelsidigt! Man vet som sagt inte så mycket om detta och det forskas kring genen man menar orsakar detta, men det drabbar oftare ston än hingstar och även om det är medfött uppkommer symptomen första gången från det att fölet är några dagar gammal tills ca 1 år, någon har uppvisat första symptom som 1½-åring. Claudia var ca 20 dagar när jag upptäckte det. Jag diagnostiserade henne själv. Sedan skickade jag runt min förfrågan till flertalet veterinärkliniker utan att få ett enda svar. Dom avfärdade mig säkert som en hysterisk hästägare som ställde egna, komplicerade diagnoser på mina hästar. Tja, det är ju rätt förutom den hysteriska biten, och eftersom min veterinär vet att jag inte är hysterisk skickade hon själv vidare förfrågan till några kollegor och då sattes bollen i rullning!

Bilder skickades och alla höll helt plötsligt med! Helt plötsligt blev jag en högintressant hästägare med en fölunge med unik diagnos. Flera kliniker ville undersöka men eftersom jag visste att själva undersökningen i sig var en ganska stor grej för en liten fölunge –skallröntgen, så valde jag att åka till den kirurg som alla rekommenderade mig skulle göra en eventuell operation. Nicolaj Jansson, chefsveterinär på ATG kliniken i Skara. Den enda behandlingen som finns på denna åkomma är operation. Jag ville inte behöva flytta Clara och Claudia mer utan åka någonstans där man kunde ställa diagnosen och även operera.

Sedan gick det fort! På klinken var jag supernervös eftersom jag ännu inte hade fått helt klart för mig vad allt detta skulle innebära för Claudia. Ingen hade riktigt kunnat berätta för mig vad som krävdes. Var det frågan om tuffa operationer och lång konvalecent, kanske lång period på sjukhus och hur såg egentligen prognosen ut osv. Någonstans måste man ju avgöra hur mycket man ska utsätta ett litet föl för och till vilken nytta. Vi var också pressade av att inte veta vart slutnotan skulle hamna. Min största skräck var att stå därinne och inse att det skulle bli oss övermäktigt ekonomiskt och vara tvungen att ta beslut om alivning trots att Claudia var en sådan levnadsglad och pigg fölunge. Det beslutet slapp vi ta. Nick konstaterade snabbt och med ett smittande lugn att diagnosen jag hade ställt var riktigt och försäkrade oss om att operationen i sig var ganska lätt för hästen, eventuellt skulle det krävas två operationer men hade vi tur räckte det med en och vid en komplikationsfri läkning skulle vi kunna hämta hem Claudia efter någon vecka. Sagt och gjort lämnade vi så Claudia och Clara på kliniken och åkte hem. Magkänslan var bra och då är jag lugn!

Nästan exakt en vecka senare hämtade vi dom. Claudia behövde bara en operation och Nick var mycket nöjd med genomförandet och läkningen som varit fullständig komplikationsfri. Claudia hade givetvis charmat hela personalen och var sitt vanliga pigga och osedvanligt söta jag när vi hämtade dom. Vilken lycka! Hon hade ett operationssår på halsen som skulle hållas rent men i övrigt krävdes ingen medicin och läkningen gick mycket smidigt! Efter ett par veckor hemma hade hon helt läkt ihop och kunde gå ut på bete tillsammans med mamma Clara och resten av flocken. Prognosen är mycket god och när man väl opererat problemet ska det inte komma tillbaka så nu ser vi med tillförsikt fram emot Claudias uppväxt och utveckling och hoppas att hon ska få ett långt och framgångsrikt liv!

Claudias sår samma dag som vi hämtade hem dom. Redan nu ser man att luftansvällningen är borta och hon verkade inte alls ha ont av såret:

Någon vecka senare:

Ytterligare någon vecka senare var det helt läkt och bara en mindre svullnad fanns kvar!

NU ÄR JAG FRISK!!!

Stort TACK till vår veterinär Karoline "Kina" Wahn, veterinär Nicolaj Jansson chefsveterinär och kirurg på Skara ATG hästsjukhus samt Marc och Kicki Stern som lånade oss sin lastbil! Vi vill också tacka Carina Svensson som låtit oss låna underbara Clara och betäcka henne!

På vissa ställen på den här gården känns det som om man går i en tropisk regnskog! Himla fint och grönt, men trots det behöver vi lite mer regn för det är väldigt torrt i markena särskilt på betesvallarna och jag vill gärna ha bete långt på säsongen! Så mer regn tack, varvat med solsken och värme.

Lita gröna skäna bilder från stonas hage:

Stona själva väljer dock att stå på samma ökenplats varje dag, hela dagen, tätt ihop för att försöka lindra plågan från dessa JÄVLA blinningar och bromsar. Själv upplever jag att det är lite mindre av dessa ute på dom öppna ytorna där det fläktar alternativet i skogen under skugga men...jag antar att hästarna vet bäst? Tycker iallfall hemskt synd om dom!

Det mest spännande just nu är att följa Kajsas förvandling. Blir inte klok på hennes färg, mer än att det är väldigt snyggt! Aldrig i mitt liv har jag fått ett föl med den färgen! Funderar på hur det ser ut rent genetiskt, kan en fux bära på en svartgen? Vet ju att den inte kan synas men nånstans måste det ju ha med Willys färg att göra, eftersom han är svartbrun. Måste nog forska lite i detta. Ska bli spännande att se hur hon ser ut på benen och i ljumskarna när hon fällt klart!

Jag är lite bekymrad över att Clara faller ur. Jag ser ju nu att hon är ett sådant sto som ger sin "kräm" till fölisen, för Claudia är banne mig nästan tjock! Det svåra med sådana ston är att man kan liksom inte bara ge dom extra mat och fodra upp dom -för dom skickar bara det vidare till fölis och så har man ett föl som är alldeles för fet eller drar iväg i växten och får problem med benen. Får bara försöka hålla koll på det och hoppas att gräset får sprutt igen. Men inte FÖR mycket sprutt, vill inte att hon ska åka på fång igen! Litet dilemma det där...

Men kolla Claudias hals, nu syns svullnaden nästan inte alls! Däremot stickelhåren.... o kolla in magen! Men visst är hon en liten prinsessa!

Historien om Winsir

Historien om Winsir började samma dag som två livslånga vänskaper. Den ena med en människa som heter Liza, och den andra med en brun skönhet som heter just, Winsir. Även om jag numera har väldigt sporadisk kontakt med Liza och ingen kontakt alls med Winsir är det två individer som för alltid kommer ha sina särskilda platser i mitt hjärta.

Jag kommer faktiskt inte ihåg vem det var som kontaktade mig först, Liza eller Winsirs ägare, men någon av dom ringde mig iallfall, en dag. Ärendet var just –Winsir.

Jag fick en historia berättad för mig om en oregelig, vild och farlig hingst som hade erbjudits en sista chans. Han var som lovande ettåring inköpt, säkert för en ansenlig summa, av ett då mycket känt svenskt arabstuteri men sedan hade något gått väldigt fel på vägen. När jag kontaktades var han 8 år gammal, utdömd till slakt och såld för slaktvärdet till den nuvarande ägaren som i sin tur hade lämnat iväg honom till någon som skulle se om det gick att rida in honom. Detta hade uppenbarligen inte fungerat och ägaren var nu på jakt efter någon som ville ge det en sista chans. Betalningen skulle vara en av ägarens egenuppfödda unghästar. Jag var ganska ung och tog alla chanser till en träningshäst, dessutom älskade araber –det gör jag fortfarande- och tyckte det lät som en intressant utmaning. Jag tog den.

Winsirs rykte var inte det bästa. Han var verkligen, förstod jag senare, allmänt känd som livsfarlig och ohanterbar. På det kända arabstuteriet hade han knappt hanterats på flera år, betäckt ston i änden på en longerlina och sedan tillbringat den mesta tiden i en box snurrandes runt runt runt. Enligt uppgift användes han som ”bäddtillpackare”, borstades med piasavakvast genom gallret och attackerade alla som kom i närheten av honom. Allt detta kommer jag dock inte ihåg om jag visste när jag åkte och hämtade honom en novemberdag med hjälp av min dåvarande pojkvän. Men jag kommer mycket väl ihåg de stora, trötta, olyckliga ögonen och det fullständiga kroppsliga vrak som mötte mig på ”inridarens” ställe någonstans mitt ute i en östgötsk, eller om det var sörmländsk, skog. Det som hände sedan kommer jag också mycket väl ihåg, även om jag inte kan förklara det. Jag tog helt enkelt denna spillra av en häst i grimskaftet, gick på släpet, stängde och åkte hem.

Från den dagen och ett par år framåt hade Winsir och jag en mycket nära relation och det är med facit i hand den absolut mest lättränade och trevliga häst jag haft med att göra. Varifrån detta monster jag fått uppmålat för mig kom ifrån, det vet jag inte….

Det första som hände var att Winsir blev väldigt väldigt sjuk. Han hade över 40 grades feber och var verkligen helt under isen i någon vecka. Han var helt slut mentalt och fysiskt. Sned i hela kroppen efter åratal av snurrande åt ett håll i en box och han klarade inte av att stå lös i box, han fick stå uppbunden men då slappnade han av och kopplade bort all stress. Hans ägare hade fått för sig att vi skulle sikta på avelsvärdering i mars och mot bättre vetande sa jag att jag inte kunde lova någonting men skulle göra mitt bästa.

Arbetet med Winsir startade ungefär vid årsskiftet, det år han skulle bli 9. Han var en underbar häst att arbeta med. Han hade världens största hjärta och gjorde alltid sitt bästa, alltid i alla situationer. Han gav verkligen en bild av det arabiska fullblodet som gör allt för sin människa, ända in i döden! Han älskade allt arbete och sög i sig som en svamp. Samtidigt blev han bättre och bättre i kroppen. Vi jobbade mycket med gymnastiska övningar och att hel enkelt rakrikta och stärka upp hans sneda kropp. Förbättringarna var enorma och lavinartade. Jag var ännu då så orutinerad, även om jag inte tyckte det då såklart, att jag helt enkelt inte förstod vilken bedrift han gjorde med sig själv och sin kropp. Jag bara jobbade på och älskade varenda minut. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag satt på honom, en mörk vinterkväll nere på ridbanan och stallägaren kom ner och skulle titta lite. Hon kom åt knappen på staketet som man tände och släckte ridbanebelysningen med och precis som jag hade satt mig ner i sadeln, för första gången någonsin, blev det kolsvart! Men Winsir hade 100% tillit och jag lyckades hålla mig lugn så han brydde sig inte och det tog en stund innan stallägaren hade lyckats fumla på lyset igen, frenetiskt ursäktande. Sådan var han och samma mentalitet präglade varenda steg han sedan tog med mig på ryggen. Han gick verkligen från klarhet till klarhet! Han var en ren fröjd att rida, så mjuk, samarbetsvillig och atletisk –trots sina fysiska utmaningar. Så när det blev mars bestämde vi oss för att åka till Grevagården i Skövde och visa honom på avelsvärderingen.

Vårt lilla gäng bestod i mig, min dåvarande pojkvän Jonas som körde, och ägarens kompis Liza som varit delaktig redan från början och hjälpt ägaren att hitta någon som ville ställa upp med Winsirs träning. Liza tränade araber och skulle sköta själva visningen vid hand, något som jag inte hade så mycket erfarenhet av med araber. Det hade också förmodligen blivt jättknasigt om jag hade gjort det då jag hade jobbat med att Winsir skulle vara ”låg” och gå bakom mig och allt det där. Alla som sett en arabvisning vet att dom inte ska göra så. Men han klarade fint av att skilja på de två sakerna, jag tror dock det hjälpte honom att vi var två olika personer som gjorde olika saker. Men jag vet inte, förmodligen hade han gjort det ändå för han var mycket smart.

I alla fall, vi hade jättekul. Vi var på äventyr och Winsir var medelpunkten. Han var fortfarande lite snedmusklad om man tittade noga men han såg verkligen fantastisk ut! Jag tittar fortfarande ofta på bilderna från den dagen. Filmen jag hade lånade jag tyvärr ut till hans ägare och fick aldrig tillbaka men minnet är lika starkt i mitt hjärta och huvud som om det var igår. Winsir var kung! Jag var supernervös när jag satt upp inför ridprovet men Winsir seglade fram i sin vanliga stil. Inne i ridhuset skulle vi rida tre ekipage åt gången och jag vet inte om vi hade otur eller om standarden på ridningen var utmärkande men de två andra ekipagen var helt enkelt livsfarliga! Ryttarna hade ingen koll på sina hingstar och red upp i Winsirs bak gång på gång. Det var katastrofalt och fullständigt livsfarligt! Jag kommer mycket väl ihåg hur avelsvärderingsdomaren röt i med full kraft och beordrade de andra att ha kontroll på sina hingstar. Men Winsir, han vinklade ena örat bakåt och kollade av vad jag ville att han skulle göra, och levererade. Jag sjöng inombords under hela tiden! Jag vågade knappt andas för hästen gick som en dröm! Själva ridprovet var egentligen urbota löjligt och enkelt – visa skritt, trav och galopp i båda varven, stanna, stå still, rygga samt av och uppsittning. Men min häst var 9 år gammal och riden i inte ens tre månader. Innan det var han en utdömd slakthäst som hade rykte om sig att äta folk!

Fysiskt sett hade han förstås fortfarande sina uppenbara ”fel”, han var lite omusklad, benen hade tagit en hel del stryk under åren och han var inte tränad att visa upp sig på arabvis, han har också inte det mest typade huvud osv, så hans exteriöra poäng blev försås inte jättebra även om Liza visade honom med den äran och gjorde ett kanonjobb! Men ridmässigt var han felfri. Winsir slutade på 42 poäng på ridprovet och delade bästa poäng av alla de 25 arabhingstar som visades den dagen! Det kändes som att vinna OS!!! En sådan stolthet som jag kände då har jag nog aldrig känt vare sig före eller efter och Winsir visste att han hade gjort något stort och helt otroligt. Vi gick alla på moln den helgen!

framridning inför bruksprovet....

Winsir stannade hos mig i nästan två år. En tråkig del av historien som visade på min orutin, naivitet och godtrogenhet var att jag i slutänden inte fick ett öre för det arbete jag hade lagt ner på Winsir. Jag blev helt enklelt blåst av hans ägare. Men efter ett bra tag kunde jag släppa det och det enda som är starkt i mitt minne och hjärta nu är den fantastiska kontakt jag fick med den hästen, den fantastiska individ han är och bedriften vi faktiskt åstadkom tillsammans. Och som en liten tröst så vet jag att många uppmärksammade jobbet jag gjorde med honom och jag fick en hel del credit för det, av folk som hade sett honom tidigare och till och med av hans tidigare ägare! Det betydde väldigt mycket.

Numera vet jag att Winsir bor ganska nära mig. Han har bott där i flera år och verkar i aveln samt är tävlad med framgång i ponnydressyr. Han ägs vad jag vet av samma person men jag tror att han ska stanna där han är nu och har varit i många år och det gör mig varm i hjärtat. Vi har gemensamma bekanta och jag tror att han har det bra. Det räcker för mig att veta. Jag är säker på att hans ryttare fått sin egen unika kontakt med Winsir, för han är en sådan häst som verkligen lägger sitt hjärta i din hand. Och sådana hästar får man vara glad om han om man träffar en gång i livet….

Bild från hingstvisning på Rockelsta slott strax efter avelsvärderingen.

Winsir är fortfarande lite tunn. Liza Lindberg har tagit bilden.

Sitter med en kall gin&tonic och fötterna i högläge efter en VARM men trevlig helg i unghästarnas tecken. Har haft clinic här med några tvååringar och trevliga tjejer och tonvikten låg på halter, longe line samt in hand trail, i 30 gradig värme och gassande sol!

Mitt uppe i allt fick jag sms att Cluanna var färdig hos sin pojkvän och redo att hämtas hem och som tur var hade jag gulliga Kicki här så vi kunde fjäska till oss lån av lastbil igen så Anders kunde hämta hem drottningen. Underbart att ha henne hemma igen, jag har saknat min vackra Cluanna i hagen! Och en eloge till Anders som lastar på o av själv som han aldrig gjort annat och hästarna bara följer med. Cluanna var ganska svettig efter att ha åkt i denna fantastiska värme men Anders var gullig att ge henne en dusch med slangen när han fyllde på vatten i hagen och Cluanna bara njöt! Dom är tjenis dom där två.   (fast jag vet att Cluis bara fjäskar för att vi inte ska sälja henne)

Iallafall var alla tjejerna också glada att ha henne tillbaka och jag spanade på tecken som hingstbeteende och liknande som kunde ge mig någon hint om att hon har tagit sig men vi får se. Jag hoppas verkligen det! Jag tror det blir en smashing fölis!

Britta som agerat stand in på clinicen för en av deltagarna som kom utan häst verkar dock helt färdig av denna värmen i kombo med växtperiod. Jag tror hon var vaken max 10% av tiden i paddocken. Så fort hon fick stå still somnade hon sonika och i haltern flyttade hon fötterna pliktskyldigast i fullständig sömn med blandat resultat. Stackars tjejja. Hade hon varit hos en BNT i texas hade dom väl passat på att rida henne ett par timmar. Har hört att dom vill ha dom i ett vegetivt stadie innan dom rider in   Här jobbar vi dock inte med den varianten så hon får en viloperiod istället!

Känner att det är mest svammel nu så jag loggar ut släcker ner och ägnar mig åt "Stolthet och Fördom" på teve en stund istället. 

Som försäkringsombud får man hela tiden försvara höjda premier och det gäller inom vilket bolag man än jobbar. Folk vägrar ta in att det finns en anledning till höjda premier som inte har med försäkringbolagets girighet att göra. Samma problem som ger höjda premier ger också hästägare som har dålig kunskap om hästar, hållbarhet och träning, hästar som inte håller och en mentalitet bland hästköpare att allt kan reklameras istället för att ge hästen en chans, ta sitt ansvar och låta den vila till exempel (till skillnad mot att lämna tillbaka, få lite pengar för sveda o värk och köpa sig en ny vilket är trenden för tillfället).

Det går en röd tråd genom allt detta. Kan ni hitta den?

Här är ett par intressanta artiklar jag hittade av en slump!

http://www.sporthasten.se/artiklar/ledbehandlingar-ingen-quick-fix

http://www.sporthasten.se/artiklar/det-blev-ett-jakla-sprutande

Jag övar på att göra små videos. Det är ungefär vad jag mäktar med för tillfället, jädra skitkropp   Anders har fått ett utbrott av malaria så han låg hela dagen igår och skakade i sängen stackarn. På kvällen piggade han på sig som tur var och kunde åka iväg med en häst men man kan ju inte påstå att vi är på topp här. Nåja, här är videon iallfall.

Varma härliga sommardagar! Vi satt under parasollet och läste och pratade med varsin drink, säkert över 30 grader och strålande sol och plötsligt kom regnet! Och jag skojar inte, det ÖSER ner! Men solen skiner fortfarande! Det mullrar lite i bakgrunden men inget alarmerande och värmen är fortfarande kvar. Dessutom är regnet välkommet både för hästar och gräs!

Svårt att fota men regnet öser verkligen ner på dessa bilder!

Och Axel passade på att smeta in sig i blinniga/broms skydd -den bästa formen!

Det finns inget mer rogivande än att vara bland ston och föl, särskilt på morgonen så idag tvingade jag min sega kropp att halta sig ner till beteshagen -dom går i den längst bort för tillfället. Men det var det värt. Hade naturligtvis min ständige sekreterare med mig   

Det finns en liten film också på min youtubekanal (Pasture girls) där Bonsai ackompanjerar och står för bakgrundssången....   

Men jag bara undrar......

Vem sa HALTER?!   

och vem sa.... typ svart?   

Och vem i hela friden sa....stickelhårig???   

Mackan säger iallafall FÖÖÖÖL   Den tar jag!

Claudia säger mest *trött*   

...men hon kan säga VIG också!

edit: Var tvungen att lägga tilll denna.... Sessan och hennes dotter   

Många fler bilder finns i albumet, bara att klicka på det så kommer du dit!

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

Ladda upp, spara och dela dina bilder gratis!